Jag tillhörde själv den skara som ville ha ändring på torpet, dels ville jag att Tony skulle få alla pris som fanns, dels ville jag att mandatperioderna skulle utökas till fyra eller kanske till och med fem år.
Nu har jag blivit bönhörd på båda frågorna. Men sjuttsicken vet om jag är lika säker på vad jag vill längre. Jo, att Richardsson är värd sitt Jerringpris är självklart, och efter de smått geniala tacktalen tror jag ingen annan tvekar heller, eller som Tonys mamma ska ha sagt; "kör försiktigt, min pojke. Men vinn!"
Alltså, det här med mandatperioderna, när det var treåriga sådana hade jag min egen hemmasnickrade analys klar för mig;
år ett, själva valåret, ägnas i sin helhet åt att lova saker och ting som sedan inte kan hållas.
år två används åt dels att vila upp sig efter det jobbiga valåret, dels att dementera vad man tidigare försökt tuta i folk.
år tre används med fördel åt att med olika medel, företrädesvis ekonomiska bidrag, försöka frisera siffror och statistik så att arbetslösheten på papperet ska minska och bruttonationalprodukten gå upp. Strunt samma hur verkligheten ser ut.
Och sedan är vi tillbaka på ruta ett igen.
Men nu tvivlar jag som sagt. Själva valperioden har bara blivit längre. Precis som semmelsäsongen, mer utdragen och mer urvattnigare.
Jag trodde i min enfald att det med fyraåriga mandatperioder skulle finnas mer tid att kläcka nya idéer, kanske att samarbeta lite mer blocken emellan. Men valperioden, och jakten på dessa ständiga opinionssiffror, har svällt så markant, att den ovan beskrivna arbetsordningen fortfarande är aktuell.
Enda skillnaden är bara att vi tvingas dra ännu längre med sega semlor, och med en helseg regering.
Jag saknar de helt nya förslagen, de som verkligen ställer invanda begrepp på huvudet. Det gäller såväl på riksplanet som lokalt kommunalt. Jag tror exempelvis att det parti som har förmågan att backa upp vallöften om vård, skola och omsorg, med verklighet, kanske med hjälp av helt nya idéer har chansen att ro hem en storseger i valet.
Ett par exempel;
Varför inte skapa möjligheter för hushållsnära tjänster? Det finns helt klart ett stort behov och det är helt otidsenligt att göra skillnad på olika yrkens relevans och status, det finns folk som är proffs på att putsa fönster och det finns högt utbildade professor som i sina yrken är rena nollorna. Jag tror till och med att det finns så duktiga företagare inom genren "hushållsnära tjänster", att de själva för att hinna sköta sitt företag och alla sina anställda "pigor" tvingas anlita extern hjälp med det egna hemmet.
Varför inte skapa möjligheter för näringsliv och kommuner att tillsammans driva yrkesskolor? Skolor med lön och där skoltiden används dels att lära, dels att producera. Det skulle garanterat vara väl spenderade statliga pengar och det skulle skapa en massa garanterade jobb.
Varför inte skapa möjligheter för äldre att själva välja den äldrevård de vill ha - antingen ett boende med matportioner i uppvärmda unikaboxar, med odefinierbart innehåll, eller också ett boende med hemlagad mat, önskemenyer och dofter av färska råvaror?
Idag upplever jag mycket av politiken att med olika medel försöka nå upp till vad lagen kräver i vård, skola och omsorg, aldrig visioner om att komma längre.
Det finns säkert mängder av exempel och det skulle ge oss anledning att tvingas använda ord som opinioner, opinionsinstitut och opinionssiffror. Utnyttja de längre mandatperioderna till nyskapande.
Och tack för allt, Tony.
Alf Wesik