Många inlägg pekar på företagens problem i samband med representation, om privatpersoners hemfärder efter lördagsfesten och så vidare. Visst, de här sakerna är verkligen viktiga de också, men för mig är tillgång till taxi främst en fråga om grundtrygghet i samhället.
På samma sätt som jag knappast aldrig kommer i kontakt med polisen, personligen. Men för mig är polisens närvaro en ökad trygghetsfaktor. För mig och för samhället i stort.
Samma sak med apoteket, att det ska finnas i skaplig närhet, vara öppet och kunna erbjuda personlig kunskap och rådgivning. I teorin uppfyller förmodligen dagens apoteksorganisation alla regler och krav, med nya IT-baserade möjligheter och så vidare. Men i verkligheten är det massor av problem för grupper i samhället. Exempelvis för alla reumatiker som på många håll i landet har svårt att få ut samtliga sina mediciner från ett och samma apotek.
Men jag är övertygad om att det inte dröjer länge förrän räddningstjänsterna blir föremål för diskussioner om kommunala förbund. Alltså samarbete över kommungränserna. Genom att slå samman fem olika kommuner till en jättebrandkår så har de ju råd med ett par helikoptrar, snabbare bilar och grövre slangar.
Men detta är inte bra för grundtryggheten i samhället. Idag är det redan verklighet att en så pass superlokal fråga som IT och datororganisation ingår i kommunala förbund. Jätteorganisationer otroligt långt borta någonstans, jag minns inte var.
Min egen erfarenhet är att just datorkunskapen, vill jag ha på ett mycket kort avstånd. På jobbet vill jag kunna höja rösten en smula; "Jonas, kom", när ett program hänger sig. Närheten är för mig en trygghet. I hemmet finns motsvarande trygghet i ungarnas rum, de fixar alla datorproblem, som jag "gamlingen" inte begriper.
Tyvärr handlar det i samtliga fall om att samhällssoppan klumpar sig. Att soppan tillagas i allt större kastruller, att matbitarna inte blir fler men större; en stor paprikabit, en stor köttbit, en laxbit, en tomatbit.
I det stora hela en bra soppa med finfina ingredienser. Men i verkligheten får bara bara ett fåtal middagsgäster godbitar, när de flesta får nöja sig med en tallrik nästan genomskinligt, smaklöst, lätt kryddat vatten.
I Jönköpings län diskuteras för närvarande var centrala sjukvårdsupplysningen ska förläggas. För hela länet.
Det lutar åt Nässjö. Hela 40 personer ska där sitta centralt i ett kontorslandskap och svara på alla möjliga och omöjliga frågor från länets alla hörn och kanter. Därmed blir det billigt och effektivt och säkert toppenbra rent teoretiskt - men knappast tryggt för gamla Agda i Knäckebröhult.
Hon kan inte räkna med någon godbit alls i sin soppatallrik, bara varm buljong.
Ambulansen, samma sak. Posten, banken, macken, affärerna, färdtjänst, socialjour. I Västra Götaland upprätthålles socialjouren i samtliga kommuner, tror jag, av någon sorts superjouravdelning i Göteborg. De kan allt om familjegräl, bostadsproblem och livskriser.
Men hur tryggt är det i verkligheten, att veta att den enda hjälpen i världen sitter 30 mil och femton fartkameror bort..?
...utan att för minsta möjliga kostnad uppfylla lagens minikrav.
I nästa steg kommer kommuner vid nyrekrytering av personal att söka ekonomichefer inte som är duktiga på plus och minus och återhållsamhet, utan ekonomichefer som är duktiga socialt, så de kan träffa sina kollegor i ett allt bredare upptagningsområde och tillsammans smida djävulskt effektiva samordningsplaner.
Som är duktiga på att söka olika bidrag, samarbeta över gränserna, fintrimma anbud så att allt som inte är av lagen tvunget kasseras. Som kan blunda hårt, spänna läpparna och envist intala sig att; "att, att det är någon annans problem, inte vårt".
Det handlar istället om den grundtrygghet som vi alla har rätt att ställa. Helt himla oavsett vem som har det strikta juridiska ansvaret. Jag är själv beredd att stödja den kommun som vågar gå sin egen väg, som är beredd att ta ansvar för taxi, småskolorna, lokalpolisen, småorterna, småföretagen och småfolket. Även för de delar som icke direkt är preciserade i kommunallagen.
Till sist en angelägen extrakommentar som tangerar ämnet. När Vimmerby kommuns kostorganisation är på väg mot ett smått historiskt fiasko på kostsidan, så belönas kostchefen i Klippans kommun, Anita Broddesson, av en jury bestående av bland annat höjdare från Livsmedelsverket, Livsmedelsakademien, Skolmatens vänner och måltidskonsulter, med en årlig utmärkelse:
Motiveringen? Jo, Anita fokuserar på upphandling med kvalitet. "Hon har bestämt sig för att inte låta lagen om offentlig upphandling stå i vägen för att få svenska och lokalproducerade produkter av hög kvalitet i skolrestaurangerna och på Klippans kommuns äldreboenden - och som fått hela Måltids-Sverige att vilja följa i samma spår".
Ja, utom Vimmerby då, förstås?
Alf Wesik