Nej, jag vill definitivt inte stämma in i det kollektiva ropet på avgång. Någon sa att krav på avgång alltid är politiskt, och att hon alltid blev misstänksam när dylika krav restes. Visst är det så, visst handlar det om politik när man kräver att någon ska avgå.
Men vad är inte politik? Politik är ju allt, politik är ju livet, vare sig vi vill eller inte.
Nej, jag kräver varken Göran Perssons avgång, eller Laila Freivalds avgång. Jag tycker att båda dessa personer har kvalifikationer nog att inneha de ämbeten de har. De tar ofta helt tosiga beslut, som jag inte håller med om rent politiskt, men då rör det sig ju alltid om att vi inte har samma grundinställning till livet - kort sagt, samma politiska färg.
Jag kräver ingen avgång, men konstaterar att det begicks en rad misstag i samband med den ödesdigra julhelgen, där borta på andra sidan jordklotet. Jag tror inte vi hedrar någon genom att avsätta någon annan, jag tror inte heller att vi på så sätt hämnas, eller så.
Att varken Persson eller Freivalds engagerade sig det minsta tyder bara på en sak; de har suttit så länge på sina maktpositioner att maktutövandet har blivit slentrian. Kalla det gärna för maktberusning.
De har inte förmågan längre att känna det ansvar och det förtroende de erhållit genom allmänna val, genom de demokratiska processer vi har arbetet fram i detta land genom århundranden.
Det borde vara alla ledarens förbaskade plikt att känna åtminstone en liten, liten pyttedel av den sorg, den vanmakt, den hopplöshet, som överlevande, anhöriga, släktingar och vänner kände, den där ödesdigra julhelgen för snart ett år sedan.
Det handlar om etik och moral - ja, i vanlig hederlig uppfostran. Jag tror säkert att Perssons och Freivalds föräldrar gjorde allt för att lära sina barn hut, men förmodligen har ett tufft politiskt leverne gjort att föresatserna och resultaten glidit av någon stans på vägen.
Men Persson hade inte tid.
I detta läge sökte kungen själv information, han ringde personligen till ambassadör Jonas Hafström i Thailand vid flera tillfällen och engagerade sig djupt i saken. Detta samtidigt som den svenska operationen och den svenska hjälpinsatsen stod på ruta ett och bara stampade. Revirtänkande, obeslutsamhet och obefintlig befälsordning sumpade den så viktiga initiala insatsen.
Detta medan nödställda förtvivlat ringde till svenska myndigheter och skrek ut sin förtvivlan. Detta medan anhöriga och de själva gick under och översköljdes av såväl vattenmassor som vanmakt. Det måste ha varit en rent infernalisk situation. Det måste ha varit ett helvete.
Allt medan svenska myndigheter inte hade tid, stod på rutan ett och stampade.
Men jag begär att de själva begär avsked från sina poster. De har helt enkelt suttit för länge.
I en sådan här situation skulle varje duktig ledare, vare sig det handlar om en företagsledare eller en politisk ledare, ha reagerat med ryggmärgen - försöka göra allt, allt, allt, för att hjälpa sina medarbetare, sina svenska medborgare.
När inte denna reaktion kom från de ledande personerna så kan man inte begära att de ska komma från underordnade. När ingen trycker på startknappen kan man inte begära att motorn ska snurra igång.
Reaktionerna på presskonferensen, när alla missar obönhörligt radades upp en efter en efter en, talar också sitt tydliga språk. "Visst gjorde jag fel, visst ber jag om ursäkt, men?"
Vadå, men? Här finns inga men!
Konstatera bara att den egna empatiska förmågan inte riktigt räckte till, de mänskliga reaktioner uteblev. I stunden det skulle sjuda av liv och vilja att hjälpa till, att rädda - smakade julhelgsfirandet betydligt bättre.
Kritiken från katastrofkommissionen är den hårdaste mot en sittande regering i modern tid.
Det finns undantag, bland annat nämns Ingrid Iremark, dåvarande pressekreterare på UD och nuvarande ambassadör i Kanada. Hon insåg snabbt vidden av katastrofen och mer eller mindre skällde ut andra nyckelpersoner för uteblivna eller ovanligt senfärdiga reaktioner.
De anhöriga som nu ett år efteråt fortfarande sörjer - och aldrig ska sluta sörja, hoppas jag - tror jag kan uppleva kommissionens rapport som en form av delupprättelse. Gott så, de behöver allt stöd - men framför allt hade de behövt någon som tar sitt ansvar och erkänner sina emotionella kortkommande, inte en massa bortförklaringar.
Jag kan konstatera att det allt är en himla tur att vi fortfarande har monarki.
Jag begär inte Persons avgång, jag begär att han själv begär avsked. Det är dags, Persson, att lägga upp benen på en lagom hög fotpall på det nya säteriet istället.
Var nöjd med vad du åstadkommit för landet, det är inte alls dumt, men inse att det är dags för andra att ta vid.
Alf Wesik