Vi köper elektriska löpband och träningscyklar, och ställer dem framför TV:n så att vi kan kolla Aktuellt samtidigt som vi cyklar bort 250 kalorier.
Vi registrerar oss som medlemmar i en viss sportbutikskedja, för att få sju procent tillbaka i någon sorts återbäring lagom till jul.
Vi försöker vara smarta helt enkelt. Försöker få vår vardag en smula enklare, billigare och friskare.
Men jag är inte alldeles säker på att det är rätt väg att gå, om det är så att vi söker någon sorts tillfredsställelse med livet, någon form av hygglig livskvalitet.
Kanske bättre att inte vara medlem och istället variera sig, köpa det man verkligen vill ha. Kanske bättre att koncentrera sig helt och fullt på TV:n och låta den vara det avslappningsverktyg den är. Kanske bättre att ta en motionsrunda runt sjön med cykeln och samtidigt få frisk luft och en härlig upplevelse.
Det är en tunn linje mellan att vara smart och dumdryg.
Men i verkligheten, i praktiken, är det inte fullt så rosenblommande.
Det var förra våren som det svenska Näringsdepartementet och danska Transportministeriet undertecknade samgåendet mellan Posten AB och Post Danmark A/S. Tack vare att det finns andra aktörer på marknaden godkändes aktieägaravtalet, trots klara risker för konkurrensproblem. Alltså att det nya företaget skulle få en alltför dominerande roll på marknaden.
Den 24 juni skedde så den historiska fusionen. Med ens hade ett jätteföretag bildats, med 50 000 anställda och hisnande 45 miljarder i omsättning.
Och genast inleddes tankarna på nedläggning av postkontoret i Mariannelund.
Det råder ingen tvekan om att direktiven är sådana att nya Posten Norden ska vara resultatdrivet. Intäkterna ska således täcka utgifterna, och dessutom ge en slant över.
Det nya jätteposten ägs till 60 procent av svenska staten och 40 procent av danska staten.
Lite hårdraget kan sägas att svenska och danska staten väljer bort Mariannelund i sin jakt på effektivitet, rationalisering och ökad avkastning på insatt kapital.
Postens agerande nuddar helt andra nervtrådar, än de som styr företagsekonomi och rationellt tänkande.
Här handlar det om en bygds överlevnad. Här handlar det om en symbolfråga som betyder så oändligt mycket mer än att lantbrevbärarna lika gärna kan utgå från Eksjö eller Vimmerby.
Egentligen är det inte många av oss som har behov av en personlig bankman, eller en personlig polis runt hörnet. Men bara känslan av att de finns där om något skulle barka av rent åt fanders, känns skönt att veta.
Bidrar till livskvaliteten, bidrar till lusten att utvecklas, gå vidare, expandera.
Samma sak med posten.
Precis som polisen, skolan, brandkåren och en mängd andra institutioner, oftast med någon sorts statlig grund, är av helt avgörande betydelse för landsbygden.
För Mariannelund.
Det är dags att politiker och tjänstemän försöker sluta vara så himla smarta dagarna i ända. Det är dags att de börjar tänka och agera för människorna istället för mot människorna.
Samma sak i Virserum.
I småorterna runt om i våra småkommuner läggs alla småkök, med sina brister och sina fördelar ner. Till fördel för centralt industriproducerade miljarders köttbullar. Råvaror hämtas där det är billigast; Sverige, Danmark, Polen, Irland eller Brasilien.
Inte där de är godast, rätt för årstiden och bäst för miljön.
Smart, javisst, för plånboken kanske. Men inte för livskvaliteten, inte för gamlingarna som ska äta dessa maskintrillade gummiköttbullar, eller för våra hårt pressade skolungar.
Smart javisst, för ekonomikontoren. Men inte för invånarna. Inte för de politiker som bortrationaliseras. För alla de som brinner för sin lilla, lilla uppgift här i livet.
Resultatet blir färre politiker som bestämmer allt mer. Som tvingas spara allt mer, som bestämmer över allt större områden och med mindre och mindre kunskap.
Det märkliga i sammanhanget är dessutom att besparingarna verkar vara högst marginella, eftersom motsvarande rationeliseringar aldrig görs på tjänstemannasidan.
De måste ju även fortsättningsvis serva och påverka i exakt lika många ärenden som tidigare. Som alltid.
Antalet ledande politiker blir färre och antalet skatteavlönade kommunanställda blir bara fler. Antalet chefer blir fler, administrationerna blir större - och antalet anställda inom skolan, hemtjänsten, socialomsorgen - blir bara färre och färre.
Vi sparar tills vi drunknar i någon sorts rationaliseringens avloppsvatten.
Vi är så smarta - att det ryker ur öronen. Vi biter oss själva i svansen, och det är dags att någon sätter stopp för dessa dumheter.
Börja med att låta fantastiska Mariannelund, det fantastiska näringslivet på orten, butikerna, kyrkan, skolan, alla dessa fantastiskt engagerade invånare få behålla sitt svensk-danska postkontor.
Låt stå!
Alf Wesik