Som inte detta vore nog avslöser de Astrid Lindgren-relaterade upptågen varandra. Det är invigningar i massor, av miljöer, av muséer och av statyer. Det är nya byggnader, nya trädgårdar, nya gator och nya torg. Och allt som en hyllning till Astrid Lindgren - på hennes 100-årsdag.
Alla festliga skolelever bidrar naturligtvis till en osedvanligt uppslupen stämning i staŽn. Det är inte mer än rätt att såväl kronprinsessan Victoria som artist- och proramledarelit finns på plats för att rama in det hela.
I dessa dagar finns inte ett bekymmer i sikte. Och så ska det ju vara. Några gånger, lite då och då, är vi alla värda att slå tvivel och skepsis, åt sidan - och bara låta oss hänge. Åt de bekymmersfria stunderna och en ljusnande framtid.
Vi fick i dagarna en rapport från Svenska Institutet som meddelade att Sverige tappar i attraktionskraft. Tyskarna rankar fortfarande vårt land mycket högt, som tvåa faktiskt, bland världens alla länder. Men andra länder såväl inom som utom Europa placerar Sverige mycket längre ner.
Tyskarna uppskattar Sverige som sympatiskt och modernt. Rent allmänt verkar Sverige vara ett bra land att bo i och svenskarna verkar trevliga.
Britterna, däremot, sneglar hellre mot Asien och Mellanöstern, när de tittar på drömland, att bosätta sig i, eller att bara besöka som turist. Sammanfattningsvis menar Svenska Institutet att det är dags att förstärka marknadsföringen av Sverige. Bland annat i Asien är Sverige ett relativt okänt begrepp och därför ett ganska dåligt varumärke.
Det märkliga är, tycker vi sportintresserade, att Sverige inte är alls känt som någon stor idrottsnation utomlands. Däremot fortsätter ikoner som Ingmar Bergman, ABBA och Cullbergbaletten, att locka.
Tyvärr har inga "nya" kulturgiganter erhållit liknande status på mer än 20 år.
Extra glädjande för Vimmerbyborna är dock att Astrid Lindgren fortfarande lockar och förundrar. Hon har fortfarande en mycket framträdande plats när Sveriges mesta "dragplåster" ska rankas.
Men Svenska Institutet och Olle Wästberg på SI, varnar för den nedåtgående trenden och att många andra länder satsar långt mycket större summor för att marknadsföra sig. Och Sverige bara dalar på rankingen.
Nu är det Lindgrens anhöriga, Vimmerby kommun, Astrid Lindgrens Värld och alla Vimmerbybors förbaskade skyldighet att fortsätta i samma anda. Annars kan hela denna glädjedans sluta med ett obehagligt antiklimax.
Vimmerby får under inga omständigheter förvandlas till ett enda stort gigantiskt Liseberg, med fejkade butiker, låtsasfotografer och tvivelaktiga värdshus. Visserligen klarar sig säkert Liseberg mycket bra - men detta med eftersom alla besökare gör det med förutsättningen att man ska besöka ett nöjesfält.
Vimmerby har en helt annan historia. En helt annan kultur att bevara och skydda. Det var just denna miljö som gjorde att Astrid Lindgren födde förmågan att formulera sina ord på ett så enastående klurigt och finurligt vis.
Lika viktigt det är att ta fram Astrid Lindgren, hennes miljöer, samt hylla hennes minne, lika viktigt är det att vi bevakar och vårdar Vimmerby som handelsstad, som butikscentrum, som en helt otrolig kulturmiljö.
Jag är ganska övertygad om att Astrid Lindgrens Värld sköter sin del av avtalet med den äran. Men jag är inte alls lika övertygad att övriga kommunen förmår att sköta sin del. Passa på, när kronprinsessan är här, när ALV visar fantastiska nya miljöer, när TV sänder direkt, att göra reklam för Astrid Lindgren och hennes miljöer, men glöm inte bort Storgatan, glöm inte bort kyrkan, glöm inte bort Båtmansgränd, eller de små pittoreska byarna och samhällen som ligger som en ring runt centralorten.
De har alla fantastiska sevärdheter och besöksmål, som förmodligen lockar varenda tysk, varenda engelsman och varenda asiat. Som Tuna, Storebro, Pelarne, Rumskulla, Södra Vi, Gullringen, Frödinge och Locknevi. Samt ett helt koppel andra pärlor.
Det är allt detta tillsammans som gör Vimmerby. Låt oss visa dem alltihop ute där Vimmerby som det ska vara, så orört och ursprungligt vi bara kan - så bidrar i alla fall vi till att återupprätta Sveriges förlorade heder.
Alf Wesik