Men hur jätteviktiga dessa frågor än är så känns det ibland som om det handlar om politisk käbbel på hög nivå. Där det ibland gäller att inte presentera ett så bra förslag till förändring som möjligt - utan att till varje pris presentera det först av alla.
Det har blivit en tävling, till en början en tävling om att vara först med förslaget - och därefter att till varje pris förvara sitt ursprungliga förslag. Hur himla heltokigt det än visar sig vara när det väl blivit verklighet.
Å andra sidan, från den förlorades sida, från den sida som inte hann presentera förslaget först, så gäller det att bracka ner och hitta argument för hur korkad förändringen var och är. Hur galet dumt förslaget är och hur mycket medborgarna kommer att förlora på det.
Och detta arbete pågår oförtrutet alldeles oavsett om förslaget visar sig funka bra eller dåligt i verkligheten. Det spelar liksom ingen roll. Det gäller bara att hitta infallsvinklar som visar hur sopigt dåligt förslaget var.
Vid fler än ett tillfälle har man ju stannat upp inför ett nytt konstigt förändringsförslag och tänkt att "nej, men varför, nej, men inte?"
Lite generaliserande kan sägas att debatten påfallande ofta förs över medborgarnas huvuden. I frågor som påfallande ofta mer verkar vara konstruerade, ihopkokade, för att ge dels det egna partier nya slagord och nya poäng, men fram för allt för att ge en enskild politiker snålskjuts framåt. Det gäller att synas och höras, annars finns du inte. Det är uppmärksamheten som räknas.
Och om sådana här slagdängor kan kongressledamöterna, och stämmodeltagarna, sitta i timmar och dagar och diskutera och tycka om. "Så bra", "så fantastiskt", "en ny start" och "nu ska vi sannerligen växa som parti igen".
Ja, men det här är ju bara tomma ihåliga ord. Debatter, förslag och en massa tyckande. Bara för syns skull, för formens skull.
Inte bara en massa procentsatser hit och dit, och brytpunkter och paragrafer.
Nej, jag har definitivt ingen patentlösning. Men en sak är säker; vi måste försöka nå någon sorts samhällelig nystart. Vi måste helt enkelt ta det obehagliga beslutet att trycka på knappen.
Personligen tror jag de svällande organisationerna har en avgörande betydelse för den olyckliga utveckling som samhällsdebatten tagit. Det finns idag så många organisationer att ingen längre vet vem som bestämmer vad. Och skulle det vara så att vi invånare äntligen börjar lära oss vad någon myndighet eller förvaltning har för funktion och vem som är ansvarig tjänsteman och ansvarig politiker - ja, då vänds hela konkarongen på ända, upp och ner, då uppgår fritidsnämndens frågor i skolförvaltningens, och skolfrågorna läggs i barn och ungdom, och tekniska utskottet blir till kommunstyrelse och länsstyrelsens arbetsuppgifter flyttas enkelt och smärtfritt över till regionförbundens, och statliga förvaltningar slås ihop och nybildas och utökas - och ja, så håller det på.
Och för varje sådan här obegriplighet som endast ger oss större byråkrati, fler offentligt anställda och ännu mer svårdefinierade arbetsuppgifter och ansvarsområden - så skjuts besluten ännu ett steg bort ifrån, och upp över medborgarnas förmåga att begripa.
Vi måste ge invånarna chansen att leva det liv de önskar, hur politiskt inkorrekta dessa önskemål än är, vi måste få medborgarna chansen att bo kvar på landet, och i de riktigt, riktigt små samhällena, trots att bränslepriserna rusar i höjden, och alla tjatar om att åka kollektivt, fast sådana alternativ inte ens finns.
Fy för sjutton vad själva biltillverkningen smutsar ner. Och alla dessa statliga ständigt växande bidrag om man köper en miljöbil, sedan. För det första är begreppet miljöbil alltid diskutabelt, för det andra; var ska vi slänga alla gamla "miljöbilar" när bidragen tagit slut och de ska säljas på begagnatmarknaden?
De kommer ju att vara iskalla på begsidan och det kommer bara att framtvinga tillverkning av nya bidragsberättigade bilar. Detta slit och slängtänkande gynnar inte miljön. Det handlar om politiska beslut för att vinna egna poänger, ivrigt påhejade av bilindustrins lobbyister, men tvärt emot sunt bondförnuft.
Måste väl vara bättre för miljön, plånboken och grannsämjan, att köra runt med sin gamla Volvo så länge den håller, än att ständigt köpa nytt?
När nu en hel hög med ungdomar springer ut ur skolorna med livet i sikte, se till att fånga upp dem. De sprudlar av idéer och framåtanda och lust. Se till att lyssna på dem, se till att ge dem chansen.
Vi kan inte tolerera ännu en generation som bara sitter vid köksborden och tycker och tänker och skäller och gnäller. Ge ungdomarna chansen att blåsa liv i debatterna - i frågor som rör oss vanliga invånare.
Vi har tyvärr nått en hopplöshetens sliskiga gräns, där kommunala beslut och projekt i flera kommuner, är så verklighetsfrämmande och obegripliga att folk inte ens orkar reagera längre.
Det effektivaste sättet att nå ut, är att faktiskt lyssna till den enorma kunskapsbank som sitter ute i lägenheter och stugor. Lyssna till det sunda förnuftet och satsa stålarna på grejer som kommer skattebetalarna till del. Gör en omstart och var sparsam med alla offentliga projekt som har fyndigare namn än innehåll. Ibland får man misstanken att den absoluta merparten av arbetet i olika kommunala projekt, åtgår för namngivandet. När väl det är klappat och klart - så kan bidragstagarna luta sig tillbaka och börja fundera på nästa projekt.
Alf Wesik