Det gäller att få Banverket hoppa på Stångådalsbanan

Det blev en folkfest när kungen medelst en symbolisk rallarsving invigde Botniabanan i veckan. Det största järnvägsbygget i Sverige sedan 1937 var därmed formellt färdigt - 19 mil lång järnväg mellan Ådalen och Umeå.

Ledaren2010-08-31 06:40
Detta är en ledare.

Efter elva års byggande, drömmar och förhoppningar, politiska slitningar och 15 miljarder kronor, stod banan äntligen färdig. Utmed den aktuella sträckan stod folk och hurrade när Carl XVI Gustaf, tillsammans med infrastrukturminister Åsa Torstensson (C) besökte alla orter som nu i ett slag kommer varandra lite närmare.
Samtidigt stod ett annat gäng och hurrade åt en helt annan sak. 1 200 meter in i Hallandsåsen bröt sig tunnelbyggare och jätteborrmaskinen Åsa, igenom ett stycke Sverige och en vindil svepte genom hålet. Uppe i norr hade de byggt i elva år för att komma i mål, i Halland tog det 17 år. Det återstår ännu fem års byggande innan de första reguljära tågen forcerar Hallands innandömme.
Kvalificerade gissningar säger att utgifterna hittills varit 14 miljarder kronor. Det innebär att bygget är 12 miljarder kronor dyrare än beräknat, sedan Kraftbyggarna Entreprenad satte spaden i backen 1993.
Nyttan av dessa båda järnvägssatsningar är odiskutabla. När det gäller Botniabanan så har den ändå rört upp känslor, om vi ser det nationellt så är miljönyttan god, men lokalt protesterar naturvänner eftersom bansträckningen går rakt igenom ett Natura 2000-område.
Nere i Halland skapas tack vare tunneln ett dubbelspår utmed västkusten. Att ett sådant behövs råder inget tvivel om, men kostnaden är smått orimlig för tio minuters tidsvinst på fyra timmars resande.
Färdig kanske tunneln sparar miljön och effektiviserar transporterna av gods, men under byggnationen har det varit den ena skandalen efter den andra. Dessutom har det gått prestige i byggandet, lättare hade nämligen varit att backa ut den 200 meter långa borrmaskinen ur åsen, plugga igen och bygga ett dubbelspår längre inåt landet istället, där åsen är lägre och ett dubbelspår är fullt möjligt att bygga.
För i sammanhanget en spottstyver.

Kommunalt samarbete
Vi ser dessa stora byggnationer, vi hör talas om citytunnlar, förbifarter och massor av miljarder som beviljas olika infrastrukturprojekt.
Allt medan vi i Kalmar län och södra Östergötland, tvingas se hur Stångådalsbanan och trafiken där missköts. Vi tvingas dagligen ta emot upprörda klagomål avseende förseningar, problem, ersättningsbussar och uteblivna satsningar.
Och ändå är det nu bara knappa tre veckor kvar till valet och alla partier slåss om att lova så mycket som möjligt. Varför inte utnyttja valperioden och se till att ordna garantier för att Stångådalsbanan rustas - skaffa garantier för att vår del av landet har en chans i den framtida regionkonkurrensen.
I Halland stångas Trafikverket med ett trilskande lerberg, alltmedan miljarderna glider staten ur händerna. I norr, på Botniabanan, har det byggts 143 broar, en massa tunnlar varav den längsta 25 km, lagts 19 mil banvall och skapats förutsättningar för att köra tågen i 250 km i timmen.
Jamen, protesterar säkert ansvariga i de fyra kommunerna Högsby, Hultsfred, Vimmerby och Kinda, "vi har ju tillsatt ett gemensamt infrastrukturkansli".
Okej då, det är ett bra initiativ. Och tanken är god, att de fyra kommunerna gemensamt ska uppnå bättre resultatet än de fyra kommunerna enskilt.
Men glöm aldrig att vår bästa tid är nu. Vem minns den snö som kanske föll i fjol?

Bilda opinion
Det gäller att till varje pris få spårägaren Banverket att hoppa på Stångådalståget. Om engagemanget saknas därifrån, kan de fyra kommuncheferna, med 45 000 invånare i ryggen, sitta och dingla med benen på infrastrukturkansliet - skönt, men fullständigt meningslöst.
Om inte Banverket hoppar på tåget kommer ordningen med oklara ansvarsfördelningar, oklara förluster och ickeexisterande samarbeten, att fortsätta.
Hur är det förresten med ansvaret för fordonsfrågorna, det som idag ligger på Östergötlands länstrafik, borde inte det ligga på Kalmar Läns Trafik, med hänsyn till att den största delen av sträckningen går på Kalmars marker?
Det sägs att KLT går med förlust motsvarande 30 kronor per invånare. Frågan är hur det överhuvudtaget är fysiskt möjligt när biljettinkomster är 23 miljoner, statsbidragen 13 miljoner och "viten" 5,6 miljoner. Denna post "viten" verkar vara en viktig del av budgeten, men kommer sig av att schemalagda turer inte genomförs.
Jo, fysiskt möjligt på grund av massivt kaos. Detta konstateras i den revisionsrapport som PricewaterhouseCooper redovisade på uppdrag av Rikstrafiken.
Och förlorarna är invånarna, näringslivet utmed Stångåbanan, förlorare är alla orter, kommuner, som ser ungdomarna flytta eftersom de inte kan lita på att skol- och arbetspendlingen fungerar. Förlorare är regionen.
Utnyttja valet, ställ de politiska partierna mot väggen - var står står de i denna livsviktiga infrastrukturfråga - se till att bilda opinion för frågan.
Kom ihåg, det är brådis, få minns den snö som kanske föll i fjol.

Alf Wesik