Nu är det Fredrik Reinfeldt, statsministern, som får i särklass mest uppmärksamhet - som får flest procent och ständigt nya siffror som understryker hans framgångar. På senare tid har hans popularitet även smittat av sig på hans fru, Filippa, och paret Reinfeldt, familjen statsminister, har till och med beskrivits i termer av varumärke.
Det är Volvo då förstås, SKF, Abba, Ikea - och nu Reinfeldts.
Jag har absolut inget emot att moderaterna och Fredrik Reinfeldt når framgångar med sin politik. För trots stora väljarvinster, och motsvarande dåliga resultatet på vänstersidan, så fick inte den borgerliga sidan egen majoritet.
Just egen majoritet är det kanske enskilt viktigaste för näringslivet. Det är en stabil regering, stabila beslut, som gäller. Näringslivet vill arbeta med fasta förutsättningar.
Om vi nu ska tala om näringslivet som en generell grupp, så kan vi säga att näringslivet många gånger tycker att lite mindre bra förutsättningar, är bättre än de riktigt, riktigt förmånliga - om det är så att stabilitet inte kan garanteras de riktigt, riktigt förmånliga.
Även om de senaste tidens alla opinionsundersökningar ger Fredrik Reinfeldt och hans nya moderater ständigt nya vindar i seglen, så hjälper de inte det parlamentariska läget. Det är ändå ostabilt.
Det hämmar bara.
Så kan faktiskt den senaste tidens utveckling inom socialdemokratin beskrivas. Vi är på väg mot en situation i detta landet, som ingen av oss nu levande, tidigare har upplevt. Det är någon alldeles oerhört, det som håller på att hända.
Och det är inte bra. Jag vet att de borgerliga partistrategerna gärna ser en fortsatt utveckling i opinionen, det tar de som ett bevis för att politiken är riktig.
Och det stämmer naturligtvis. Men det får inte bli så att maktbalansen i svensk politik försvinner alldeles - det hämmar konkurrensen, det hämmar utvecklingen, det hämmar kreativiteten.
Resonemanget stämmer säkert. Aktieägarna skulle säkert kunna håva in stora vinster, men tyvärr bara under en begränsad tid. I en kvartalsekonomi skulle de vinsterna inte blir särskilt långlivade.
Istället fick de två företagen vara kvar som separata enheter. De har tävlat mot varandra mer än intensivt allt sedan dess. När årsskiftena börjar närma sig, som idag, brukar det visa sig att det skiljer enstaka fordon i försäljningsstatistiken - det handlar om prestige, om marknadsföring, om allt.
Denna ständiga tävling har fört utvecklingen framåt. Att Scania nu ändå är på på väg in i en fusion är en helt annan historia, som vi tyvärr tvingas stå vid sidan om och bara iaktta.
Således behöver vi inte bara en majoritet i svensk politik. Vi behöver även en stark socialdemokrati. För att få fart på hela det enorma socialdemokratiska maskineriet krävs att folk inom rörelsen åter får tillbaka självförtroendet - det behövs en bra ledare.
Det behöver nödvändigtvis inte vara någon otroligt ung person - bättre med en gedigen arbetslivserfarenhet, gärna från privat sektor.
Och nej, det behöver inte nödvändigtvis vara en kvinna. Det gör inget, men är inte helt nödvändigt.
Partiet och svensk politik behöver ett nytt namn. En värdig motståndare, rent personligt, rent professionellt, till paret Reinfeldt, varumärket.
Att den tidigare kommunisten och betygsmarodören Ylva Johansson ens kommer på tal som ny ledare, är verkligen alarmerande - nu krävs något helt annat.
Det kan vara ett lämpligt nyårslöfte.
Alf Wesik