Att få båda dessa saker att fungera samtidigt är just det svensk båtindustri för närvarande har så förtvivlat svårt för.
Senaste ägarna till Nimbus, riskkapitalbolaget Altor, har misslyckats kapitalt. De har lyckats inte bara lätt grundstöta med den riskabla skutan, utan plöjt rakt upp på land utan att vare sig se åt babord, åt styrbord eller slå back på maskineriet.
Det talas om förluster för Nimbus på 650 miljoner kronor. Vilket i sig ter sig smått omöjligt, bara det.
Tyvärr glömmer Sonninen att en mycket stor del av Volvo knappast är skandinaviskt längre. Och där hittar vi pudelns kärna. Vi måste helt enkelt få fart på debatten i Sverige om vikten av tillverkningsindustrier. Om kunnande, varumärken och praktisk erfarenhet.
Om själ och hjärta.
Det går ju inte heller att trovärdigt påstå att allt måste flyttas till gamla östeuropa eller Asien, eller kanske Afrika, för att gå ihop ekonomiskt. Raimo Sonninen har ju lyckats, norskarna lyckas, tyska bil- och båttillverkare lyckas.
Nej, det är helt enkelt inställningen till företagande, till entreprenörer och till andras framgång, som måste förändras. Jantelagen. Vi har som alla vet ett gäng riktigt, riktigt duktiga entreprenörer att använda som exempel.
Tyvärr har de flytt landet av olika anledningar. Jag tänker bland annat på Rausing, på Persson och på Kamprad.
Det går helt enkelt inte att göra snabba klipp inom båtindustrin. Det är en långsam bransch, som bygger på två saker, en hängiven och till nästan överdrift engagerad ägare/grundare/familj/ledning, samt en hängiven näst intill överdrift engagerad personal.
I fallet Nimbus så blomstrade företaget alltmedan båda dessa saker fanns i behåll.
Likaså i fallet Storebro. Verksamheten har byggts upp med Gustafssons och barnen Ivarssons i ledningen. Deras engagemang var och är orubbligt. När det gäller personalen varken fanns eller finns någon som helst tveksamhet om kunnandet och lojaliteten.
Jag vet inte om det är politiskt inkorrekt eller vad det annars är som gör att liknande diskussioner inte förs på högsta politiska nivå.
När Saab var på tapeten svarade ansvariga statsrådet att "staten ska inte bygga bilar". Hon sa att "bilarna är felbyggda och för stora". Hon sa att hon inte brydde sig om Saab, att de skulle kunna "tillverka vindmöllor istället i Trollhättan, det vore bättre för miljön".
I tider när Rot, Rut och stimulanser, jobbpaket, utbildning, bidrag, arbetsgivaravgifter, momssatser och liknande ständigt diskuteras - allt för att komma till rätta med arbetslösheten, borde för tusan även tillverkningsindustrin vara "mer inne".
Jag menar inte att staten ska bygga varken bilar, båtar, lastbilar, mobiltelefoner eller andra produkter. Som tur är har vi kvar personer som sköter den saken. Som exempelvis Magnus Rassy på Hallberg-Rassy, vi har Benny Martinsson på Nord West, Håkan Bengtsson Swedestar och Mats Gustavsson Linjett.
Nej, jag menar att staten ska stimulera utbildningar, professurer och forskning inom tillverkningsindustrin. Jag menar att staten ska se dessa jobb som den viktiga samhällsgrund den är. Grunden till välfärds-Sverige. Det borde åtminstone någon enstaka lobbyorganisation, någon enstaka ströpolitiker våga inse.
Då hade vi kanske i framtiden sluppit en situation där svenska företagsledare skänker miljoner åt vårdhem. I Schweiz.
Jag har förhoppningar om att allt ska lösas sig i Storebro. Varför, jo för att Nimbusbåtarna som Raimo Sonninen talar så vackert om, mycket riktigt är fantastiskt bra båtar i Skandinavisk världsklass. Med extraordinära egenskaper i sjön, högklassig design och en outstanding byggkvalitet. Nimbus har dessutom ett perfekt varumärke.
Och Storebro är minst en klass bättre på varje punkt.
Alf Wesik