Just den här rättigheten, att säga, och framför allt att säga emot, är en demokratisk rättighet som vi ska vara ytterst rädda om. Ändå råder något av en demokratikris i landet.
Medborgarna röstar i allt mindre omfattning, partierna har svårt att nyrekrytera unga hungriga politiker. Risken är uppenbar att alla listor som vi nu kommer att matas med fram till valet innehåller kända gamla namn. Enbart politiska veteraner göre sig besvär. Och den politiska medelåldern kryper uppåt.
Men ändå. När något i samhället går snett, när de lokala politikerna fattar knasiga beslut - ja, då låter protesterna icke vänta på sig. Återigen, se ovan.
Så engagemanget finns, men inte i de traditionella forum som vi medelålders och äldre har vant oss vid. Alltså i politiska föreningar runt om i orterna, i fikarummen, på de fackliga mötena och slutligen i kommunfullmäktige.
Snart sagt alla politiker bloggar. Ett snabbt överslag ger vid handen att en medelsnittspolitiker i vår region lägger en timme per dag på dessa sociala forum - och därmed jobbar gratis motsvarande en 10-15 procents tjänst. Hur har de råd? Hur har de tid?
Jag har detta skrivande som yrke, men jag hinner ändå inte tycka till om allt jag vill?
Det är väl bra att folk kopplar upp sig på nätet och skriver om dittan och dattan. Alla tiders.
Men det är två saker som jag retar mig på när det gäller alla dessa sociala medier, som det heter. För det första så tycker jag det är märkligt att varenda politiker, varenda suppleant, hittar ständiga nya ämnen att blogga om. Och åsikterna är glasklara.
Men i talarstolen i kommunfullmäktige säger de inte flaska ens. Då är det partilinjen som gäller och skulle någon råka rösta emot sin partiledare blir det att stå skamvrån och skämmas.
För det andra retar jag mig på att alla dessa politiker - och andra också för den delen, måste lägga timmatal varje dag på att sitta och skriva sina bloggar. Ibland kanske det sker på kvällstid - och vad säger familjen om det? Ibland kanske det sker på arbetstid - och vad säger arbetsgivaren om det?
Jag tror att vi hittar något av demokratiproblemet i just detta faktum.
Idag är det inte lika många som identifierar sig med ett parti, någonstans på vänster-höger-skalan, utan istället till helt andra organisationer. Istället för partier är det idag idrottsföreningar som engagerar sig i bygdens utveckling, det är intresseorganisationer av olika slag, bygdeföreningar och pensionärsorganisationer.
Varför, jo för att medlemmarna i dessa organisationer öppet redovisar allt. De tvingas anpassa sig till en verklighet där utgifter och inkomster måste balansera - och ledningspersonerna vet att om de stiger över gränsen bara en endaste gång, så åker de väck. Puts väck, in med nytt folk.
Hur skulle det se ut om ordföranden i en bygdekommitté skulle åka på mässa till Holland på medlemmarnas bekostnad? Eller resa till Kina gång på gång, för att "främja kontakter"?
Nej, det skulle bli stopp och belägg och foten omedelbart bums.
Kommunledningar och självvalda politiker kan däremot resa kors och tvärs, och ta beslut som alla begriper är tosiga. Där har vi demokratiproblemet, som gör att det är svårt att locka nya yngre in i politiken.
Jag vill påstå att just infrastrukturen är en av de allra viktigaste frågorna för vår del av landet. Vi måste helt enkelt få bättre vägar, viltstängsel, högre hastighetsgränser, kortare avstånd, bättre hamnar, fler och mindre skakiga tåg. Och tåg som klarar båda tidtabeller och minusgrader.
Annars har vi i Småland och Östergötland inte en chans att överleva och utvecklas.
Annars har näringslivet, företagarna inte en chans, liksom turism- och upplevelseanläggningar och därmed i förlängningen alla invånare.
Hur många gånger har man inte hört "Vi kan flyga till månen, men vi kan inte... osv". Jag skulle kunna travestera; "Regionförbundet kan resa till Kina, men klarar inte att se till att tågen rullar. Och att de rullar i tid".
Jag kan dra ett snabbt exempel. En framgångsrik företagsledare i Vimmerby, Håkan Carlsson på Materialmännen, bestämde sig för att resa kollektivt till och från Stockholm häromdagen. När han skulle resa hem och skulle byta funkade inte tåget, förmodligen på grund av att det var minusgrader. Det blev buss istället till Kisa. Självklart missade han tåget i Kisa med två minuter och personalen gjorde inget för att hålla det. Helt osynlig service. Inget annat tåg skulle gå senare.
Så kom det sig att bilresenärer på 23:an såg denna framgångsrika affärsman i sina bästa år stå i rondellen i Kisa och lifta. Men ingen stannade och Carlsson hade andra möten inplanerade - så det fick bli taxi hem till Vimmerby istället. 800 kronor ur egen ficka.
KLT och Östgötatrafiken slog ifrån sig och skyllde på varandra. Ynkligt.
Varför engagerar sig inga politiker i detta? Kanske för att svaret hittas varken på inflyttarmässa i Holland, eller i någon vänortskommun i USA, eller i Kina. Bland snittar, aldrig upphörande flöden av vänliga ord och flummiga idéer.
Nej, svaren på liknande frågor hittas i Rimforsa, Ingatorp, Lessebo och Vena. I verkligheten, bland alla som betalar alla dessa fjantresor för inbördes beundran.
Mer ansvar, mer sunt förnuft, mer sparsamhet. Då skulle vi återigen få igång en vettig demokrati. Vi skulle flytta diskussionerna från intimt småtjatter över internet på betald arbets- eller familjetid.., till verkligheten, till invånarna och till de som det verkligen berör.
Vi är på väg mot ett skrämmande elitsamhälle om det ska krävas användarnamn och lösenord för att få veta sanningen.
Hela sanningen, inte förtiga, tillägga eller förändra.
Alf Wesik