Men att antalet äldre stiger i rena tal, såväl som procentuellt, är ingen nyhet direkt. Under 20 års tid, från 1960 till 1980, fördubblades exempelvis antalet 80-åringar i Sverige. Denna utveckling kunde mötas utan större problem eftersom antalet platser på institutioner ökade kraftigt.
Och ekonomiskt sammanföll det här ökande behovet av en i princip obruten ekonomisk tillväxt i samhället, tack vare ett växande välstånd.
Antalet äldre personer kommer fortsätta att öka, och kanske till och med ännu snabbare än tidigare. Men beredskapen hos samhället är tyvärr inte särskilt stor - och få om ens någon tror att den ekonomiska tillväxten ska fortsätta öka så att satsningarna kan finansieras "inom marginalerna".
Vi kan konstatera att det finns diametralt olika syn på hur en framtida äldreomsorg kan komma att se ut i vårt framtida drömsamhälle. Det finns en falang som utmålar framtiden som rosenröd, där nya typer av äldreboenden blir av typen flerstjärniga hotell och där de äldre på kvällarna kan välja att gå på spa, delta i en vinprovning eller delta i en tangokurs.
Samtidigt som en annan falang ritar en framtid i tjockare svarta streck, med betydligt skarpare hörn. Där vanvården breder ut sig, personalen minskar i antal - och blöjor vägs noggrant innan de får bytas.
I dessa tider är det mycket positivt att kunna meddela att Kinda kommun utmärker sig igen. Denna gång på ett fantastiskt förtroendeingivande sätt. Det gäller andelen utbildade inom äldreomsorgspersonalen.
Vilket är 100.
Kinda kommuns statistik visar hundra procent. Det är inte ofta inom kommunal statistik som sådana siffror kan uppvisar. Samtliga inom äldreomsorgspersonalen i Kinda kommun har en utbildning inom vård- eller äldreomsorg motsvarande gymnasienivå eller högre. Av de 340 anställda inom förvaltningen har 340 utbildning. Bättre går inte att vara.
Socialchef Anita Lhådö på Kinda kommun gläds över detta faktum och säger att timvikarier utan utbildning kan accepteras, eftersom de då får en chans att prova på yrket. Men för att bli fast anställd krävs utbildning.
Sämst i landet är Stockholmskommunen Vaxholm där bara var tredje har en adekvat utbildning, eller 35 procent.
Den senaste tidens debatt, eller rättare sagt medialarm, har inriktats på de mest negativa misstagen inom äldreomsorgen. Larmen har varit uppseendeväckande i den mån de stämt, naturligtvis, men har också fört det goda med sig att situationen uppmärksammats. Och det är bra.
Samma sak med vissa ägare av de privata alternativen. Nu ska riskkapitalbolagen specialgranskas av skattemyndigheterna. Det ska bli slut med otyget att dela ut vinster som inkomst av kapital när det i själva verket rör sig om inkomst av tjänst. Det ska bli slut med dotterbolag som bildas bara därför att de ska kunna låna pengar av varandra, korsvis och med skyhöga avdragsbara räntor.
Först då kan vi börja tala klarspråk. Se till att
alternativen skapas, både när det gäller ägandeformer,
och praktiska alternativ. Först när grunderna är glasklara, kan kommuner och andra upphandlare se till
att politiskt uppställda anbudsförutsättningar upprätthålles.
Se där, kanske har vi där något av det viktigaste att åtgärda. Att se till att upphandlarna förmår kontrollera sina inköp. Samt att på sikt upprätta någon ny form av statlig kontrollmyndighet.
Krämpornas fulla effekter går att skjuta på framtiden med hjälp av starroperationer, rollatorer, nya höftleder, effektivare hörapparater och fixartjänster. Mot oro, ängslan och ensamhet finns inga effektiva mediciner eller tekniska hjälpmedel.
Av den anledningen drömmer många äldre om något annat än de äldreboenden som finns idag, de drömmer om en trygg bostad där det finns tillgång till gemenskap, värme - och service när man själv har behov av det. Servicehusen med helinackordering var tänkta som lösning, liksom trygghetsboende - men tyvärr har verkligheten sprungit förbi förhoppningarna.
Alf Wesik