Att påstå att försäljningen godkändes efter sju sorger och åtta bedrövelser, kan närmast betraktas som att skönmåla.
Ändå handlar det inte alls om någon särskilt komplicerad historia. Det har i princip varit klart för exakt alla, att kommunen skulle sälja parken, ända sedan den förvärvades med hjälp av förköpsrätten för ganska exakt tio år sedan.
Ingen kunde väl tro att det skulle ta så lång tid innan den vandrade vidare till en privat aktör - men av olika anledningar har det blivit så. Främst därför att kommunen och parkledningen gjort ett bra jobb och sett till att parken utvecklats och dragit in pengar på löpande band.
Som så ofta när det handlar om kommunala bolag, med de slitningar som alltid blir mellan bolagens uppdrag att sköta verksamheten själva, och kravet på att följa lagen vad gäller upphandlingar, konkurrenssituationer etcetera, så har varje försök att lyfta frågan om snabbare försäljning mötts med misstro.
Så även från såväl kommunledning som ledningen för Astrid Lindgrens Värld.
Av den anledningen har frågan om försäljning av parken suttit benhårt fast i rävsaxen. All logik har talat för en försäljning, men rent politiskt och känslomässigt har beslutet varit svårt att fatta.
Jag vet att det är många som inte håller med om att en försäljning är det riktiga. Men det råder ingen tvekan om att många affärsverksamheter inom ALV:s område verkligen tangerat det legala - när vi kommer till frågor om sund och osund konkurrens.
En möjlig väg hade varit att lägga ut verksamheten på entreprenad, eller åtminstone de delar som konkurrerar med andra privata aktörer i regionen. Men en total försäljning är ändå det bästa.
Och när det visar sig att köparen är Saltkråkan AB, så är beslutet glasklart.
Men, men? allt är inte lika svart eller vitt.
Det är egentligen bara en enda sak som gjort att försäljningen av Astrid Lindgrens Värld blivit till en de mer sega tvisterna i storkommunens historia.
Nämligen prislappen för hela klabbet, köpeskillingen för parken.
Visserligen har all kritik mot priset medfört att det justerats upp ett par gånger och nu är ungefärligen tre gånger så högt som från början, men med tanke på likvid situation i företaget, omsättningar och avkastningar, så förefaller ändå köpeskillingen vara rena mellandagsrean för Saltkråkan.
Å andra sidan, kan vi ju konstatera att priset säkert medför att Astrid Lindgrens barn och barnbarn ges möjlighet till en flygande start, kanske med investeringar som kommer alla Vimmerbybor, inklusive kommunen till del.
Nämligen den lilla detaljen att lagar och förordningar måste följas när försäljning av prylar, tjänster, fastigheter och bolag och liknande sker. Kommunen måste helt enkelt se till att alla får samma chans att köpa varan, att det antingen sker en oberoende värdering, eller att försäljningen sker via anbudsförfarande så att kommuninnevånarna får bäst betalt.
Detta måste ske även om säljare och köpare känner varandra, även om de till och med jobbat tillsammans i många år. Även om köpare och säljare sitter i samma styrelse.
Kravet på en oberoende marknadsvärdering är odiskutabelt.
Kommunen är skyldig att ta betalt på marknadsmässiga grunder. Här finns såväl EG-rätt - eller om det möjligtvis heter EU-rätt nu -, statsstödsregler och kommunallagen i botten.
Det är just underlåtenhet att sköta detta snyggt och riktigt som gjort att diskussionerna har blivit oändliga. De kunde vi gott ha varit utan.
För att lösa situationen har kommunen tvingats till akademiska diskussioner om royaltystorlekar, hembudsrätter, tvånginlösningar av minoritetsposter samt folkomröstning.
Vi kan bara hoppas att parken även utvecklas i en riktning som passar alla kommuninvånare, alla företagare i regionen i allmänhet, och alla inom turistbranschen i synnerhet.
Återigen, när nu "halvsyskonet" i familjen, Astrid Lindgrens Näs, inte inrymdes i affärsuppgörelsen, så reses kraven på en mer renodlad organisation inom kommunen, vad gäller all Astrid Lindgren-verksamhet, ALN inkluderat.
På det sättet tror jag samarbetet med den i särsklass största aktören Saltkråkan AB blir mest effektivt. Nu gäller det att kommunen ser till att övriga turistaktörer inte förlorar sin möjlighet till insyn, planering och framförhållning.
Det skönaste är ändå att ingen någonsin igen, kan påstå att kommunen bedriver osund konkurrens på turistmarknaden. Nu har Björkbacken, stadshotellet, Astrid Lindgrens Värld, Lilla landet, Hotell Ronja, Pippis Hotell och alla övernattningsstugeägare, Nossenbadet, övriga campingägare, restauranger - exakt samma villkor, nämligen marknadens.
När Carl-Axel Centerstig sätter punkt för den här affären och för sin egen kommunalrådstid, så tar han samtidigt kål på i alla fall en gammal surdeg.
Nya kommunalrådet Per-Åke Svensson har andra trevligheter att ta hand om, som nytt industriområde, utbyte av vattenledningsnätet, nya alternativa äldreboenden, en ny brandstation, ett nytt sommartorg, nya infarter till Vimmerby med ny bro, överföringsledning från Södra Vi, ny avfallsanläggning och stora investeringar inom energibolaget.
Men dem håller vi tyst om en dag som denna.
Alf Wesik