Hur vi genom livets olika skeenden ikläder oss olika roller. Vi ändrar oss. Vi tycker och tänker, som det förväntas av oss - i den position vi för tillfället befinner oss.
Jag minns det som igår när Krister, Morgan och jag knappt torra bakom öronen kröp omkring kvällstid i trädgårdarna i Storebro och pallade äpplen. Godast var de i trädgården med staket nere vid stationen, men störst var de hos Davidssons.
Men åren gick och vips hade man fyllt tolv eller nåt och tyckte att de där småglina som sprang omkring och pallade äpplen var bra barnsliga. Istället ägnade vi oss åt mognare saker, som att spela hartsfiol på någon lättretad Storebrobos vardagsrumsfönster. Vi gjorde helt enkelt Storebro en smula osäkert, som det brukar heta.
Visst, mina kompisar och jag var långtifrån de värsta busarna i samhället, men en och annan småunge var i alla fall rädd för oss. Tror jag.
Sedan kom moppetiden, motorcykeltiden, biltiden och allt det där. Varje era hade sin charm och varje gång förnekade man sina tidigare obskyra fritidsintressen.
Hur sura var vi inte, egentligen, på våra föräldrar som oupphörligen manade oss i vett och etikett? Hur sura var vi inte på de där sabla tidsgränserna som sattes upp för absolut sista hemkomst?
Hur ofta tänkte vi inte att "sådär ska jag absolut inte bli när jag blir stor"!?
Ja, kanske. Eller, nej, absolut inte. Svaret är långtifrån givet. Jag tror hemligheten med att vara en framgångsrik vuxen, när det gäller uppfostran vill säga, är att försöka sig på konststycket att gå balansgång på slak lina.
Vara stenhård när det krävs, vara så där lagom uppmuntrande när det går för sig och vara helt släpphänt i de fall man kan lita på sina barn. Denna livets balansgång är mycket enkel att säga, men svår att utföra.
Det har alltid klagats på ungdomen. När de som idag är 60 år, eller 70 eller 80 eller ännu mer, var unga och glada och fågelfria - ja, även då klagades det. Men då var det dessa nu så livserfarna och kloka människor som stod i skottgluggen.
Då på 20-, 30- och 40-talen var det deras far och morföräldrar som manade och som ställde sig frågan vad det egentligen var som hände i samhället.
Av den anledningen vill jag inte ha fler övervakningskameror i samhället. Av den anledningen vill jag inte ha några utegångsförbud.
Däremot vill jag ha övervakningsföräldrar i samhället. De ska kila omkring och kolla upp så att den ungdomliga entusiasmen inte tillåts ta överhanden.
Jag vill inte ha utegångsförbud - men däremot innegångsförbud mellan 21 och 03. För föräldrar vill säga. Ingen som vet med sig att deras son eller dotter är ute och lever rullan får sitta inne med chipsen i ena handen och fjärren i den andra.
Ut i stället, ut på stan och kontrollera vad era små älsklingar egentligen pysslar med. Mana på dem men gör det med måtta.
Slut ögonen lite då och då och dröm dig tillbaka till de gyllene åren när du själv var lite full i fasicken och lite experimentell. Varför inte palla ett äpple någon gång tillsammans med dottern eller sonen?
Det är väl i och för sig bra att man mognar och tar de nya ansvar som olika skeenden i livet för med sig. Men lite klyftöverskridande verksamhet skulle alla må bra av. Finns det något roligare än en 4-åring som pratar vuxenspråk, eller en 75-åring som hoppar studsmatta?
Jo, kanske en del grejer - men kul är det, håll med.
Dagens situation när det förstörs och vandaliseras på kvällar och nätter i våra samhällen är inget nytt. Det har alltid inträffat och det kommer alltid att inträffa.
Att våldet skulle vara grövre idag är en myt, snarare är det tvärtom. Att mopedisterna skulle vara galnare än våra nära släktingar på sina AJS och Matchless i Djursdalabacklarna tror jag inte ett dugg på.
Raggarna däremot, de har blivit lite snällare idag. Det beror väl på att bensinen blivit bra mycket dyrare, liksom ölen.
Sätt övervakningskameror på regering, riksdag, länsstyrelser, polisstyrelser och andra ansvariga. Montera dem rakt över sammanträdesborden och hoppas på att vi på det sättet kan förhindra ytterligare neddragningsbeslut.
Det är polisen som ska sköta övervakningen i vårt samhälle. Det är de som har kunskapen att såväl stjälpa den som behöver det, som att hjälpa den som behöver det.
Alf Wesik