Ledare: En besparingsmodell som inte ens fungerar i teorin

Det allra märkligaste är att ordet "skattehöjning" har blivit politiskt gångbart inte bara bland politiker från den ena sidan, utan även den andra.

Argumentationen bygger på att om vi bryter ut en liten skattehöjning ur det stora hela sammanhanget, så är den, hmm, jo just "liten".

Det är samma bedrägliga resonemang som när det gäller bensinpriset; "en 25-öres höjning av bensinpriset har vi alla råd med, för 25 öre är ju knappt inget".

Nej, det är knappt inget, men det är alltid en sista droppen som får bensintanken att rinna över.

Svårt att lägga ner
Det blir exakt lika fel om man skulle säga till Stefan Holm eller Emma Green, att vad sjutton, 2 centimeter högre kan ni väl hoppa, det är ju inte mycket. Knappt inget. Svagt att inte klara det.

Just nu är samhället i en fas när skatterna är, om inte högst i världen, så näst intill. Visserligen har skatterna sänkts av den borgerliga regeringen under i första hand den första av de två mandatperioder som den innehade regeringsmakten - men skattetrycket är ändå väldigt högt.

Trots de väldiga skatteintäkterna fungerar inte samhällets grundåtaganden, som det är tänkt. Som vi invånare har rätt att kräva. Tryggheten saknas.

Men vänta, resonemanget går inte ihop. Med ett av världens högsta skattetryck borde faktiskt samhällets servicenivå vara tipptopp. Med ett överflöd av trygghet och lycka.

Tyvärr fungerar det som så att det är enkelt att starta något nytt, men i stort sett omöjligt att lägga ner något gammalt. Det är inte politiskt gångbart att varsla verksamheter och anställda om nedläggning.

Det gör att staten, landstingen, regionerna och kommunerna - startar nya verksamheter och kommer på nya briljanta projekt i en sådan takt att utgifterna skenar. Samtidigt som intäkterna i bästa fall ligger still.

Jättetråkig lista
Aktuell statistik från Statistiska centralbyrån visar att det för närvarande finns inte färre än 363 statliga myndigheter. Nya för året är E-hälsomyndigheten, Folkhälsomyndigheten och Stockholms konstnärliga högskola.

E-hälsomyndigheten är en myndighet som bland annat förmedlar receptkedjan mellan läkare och apotek.

Säkert jättebra. Säkert jätteviktig. Säkert jättedyr. Myndigheten har en generaldirektör som heter Torsten Håkansta och han har 130 anställda till förfogande.

Enkel myndighet att starta, svår eller omöjlig att lägga ner.

Då gäller det att spara nån annanstans istället. Var kan vi spara mest - jo, i de stora dyra samhällsfunktionerna. Som inom sjukvården, inom skolan, inom posten, inom hemtjänsten, inom brandkåren...

Listan kan göras riktigt himla jättelång. Och orimligt tråkig.

Vi tar Kisapolisen som exempel. Av flera anledningar; dels för att just Kisa och näraliggande Österbymo har en serie kriminellt otrevliga händelser som är anmärkningsvärda, dels för att Kisa polisstation hotas av nedläggning i dess nuvarande form från och med årsskiftet.

Gå på pumpen
Trots att vi har fler enskilda poliser än någonsin i Sverige, så blir det allt enklare för buset att härja runt. Risken för upptäckt är minimal. De enskilda poliserna har inte tid med sånt som att motverka brott - de har fullt upp med att varje dag förflytta sig själva, vapen, bilar och polisgrejor - runt om på vägarna.

Samt kolla så datorer och kommunikationssystem och Rakel fungerar.

Om man är kriminellt lagd, så krävs det knappast intelligens som en raketforskare, för att lära sig när närmaste polis, befinner sig fem mil bort. I värsta fall kan busarna anlita en busvän som står vid Slaka och rapporterar när polisbilen passerar.

På en halvtimme är det enkelt att tömma en villa eller två. Det går att råna en närbutik utan att ens ha brådis. Ingen konst att slå fartrekordet mellan Rimforsa och Kisa utan risk för juridiska repressalier. Skogsmaskiner kan skördas, dieseltankar tömmas och företag kan få plötsligt minskade lagersaldon.

Det går att utan tidspress fälla en åldring eller två till marken. Att tömma handväskor och innerfickor, misshandla någon långsamt, eller låta mackägaren gå på pumpen.

Att centralisera polisorganisationen är falsk matematik. Att göra polisdistrikten allt större innebär endast att det blir längre mellan tillgång och efterfrågan. Som att ställa domaren i en fotbollsmatch vid en hörnstolpe och låta honom stå kvar där och stampa.

Vapeninsats
Det går att flytta vakthavande befäl som schackpjäser till Garnisonsområdet i Linköping, det går att bygga ut polisbilsgaraget och göra omklädningsrum och vapenskåp större - men det går inte att bunta ihop tryggheten med ett spännband och lasta in den på samma flyttbil.

Det är ett ovanligt korkat förslag detta, att lägga ner polisstationen i dess nuvarande form i Kisa. Inte nog med att den nyligen är renoverad och tipptopp i funktion och utformning.

Eftersom skalskydd enligt den nya byråkratiska modellen kommer att saknas duger det inte att förvara vapnen där längre. Om det är så att poliserna väljer att bo kvar i Kisa, vilket vi ska vara tacksamma för, så krävs att de åker bil varje dag upp till Linköping för att hämta vapnen på morgonen, och lämna dem på kvällen.

Minst 1,5 timmar i bilen varje dag, om de håller hastigheten. Dessutom sker det tydligtvis i strid mot lagen eftersom poliser är skyldiga att ingripa om de ser ett brott begås. Och de får inte ingripa utan sina vapen.

Men då får de väl åka de här dagliga turerna utanför arbetstid då? Lite får de väl ställa upp, om de så gärna vill vara poliser.

Tyvärr, det råder övertidsförbud. Det går inte alls, det.

Kisa har blivit en polisbricka. Tyvärr är inte invånarna, butikerna, företagen lika enkelt flyttbara brickor. Vi måste hejda den här falska matematiken.

Tryggheten kan aldrig centraliseras.

Alf Wesik