Beröm å ena sidan, från en fantastiskt stor läsarskara i mängder av mail, telefonsamtal, ryggdunkningar på gatan och ifyllda kuponger som i princip till hundra procent var emot de fyra förslagen. Skällsord å andra sidan från ett fåtal, men ganska namnkunnigt klientel, i vår stad. Eftersom jag av åtminstone två av dessa, båda ledamöter av kommunstyrelsen, påståtts på ledarplats "idiotförklara" dem blev jag lite osäker. Kunde det vara så att jag hade kapitalt fel, sträckt upp fingret i vädret och totalt misstagit mig på vindriktningen?
Tillfälligt lugnad kunde jag konstatera att Aftonbladets stora enkätundersökning gav ett entydigt svar. De fyra förslagen uppfattades av tiotusentals svenskar inte vara acceptabla och fullgoda minnesmärke över Astrid Lindgren. Men återigen fick jag på pälsen av samma gäng som tidigare, en handfull stor skara som upplyste mig om att gästboken vid utställningen i Näktergalen minsann flödade över av entusiastiska kommentarer till konstnärernas förslag.

Applåderna talade sitt eget språk
Det var med denna utgångspunkt som jag med skälvande ben gick till det offentliga mötet i plenisalen, där saker och ting skulle ställas till rätta. Skulle vändas ut och in och där jag skulle få mina fiskar varma. För hit skulle de väl i alla fall komma, alla de här personerna som tycker att jag tagit fel ställning i frågan.
Det började också lite skakigt genom att både kommunalrådet Leif Larsson, (c), och ks-ledamoten tillika jurymedlemmen Annika Carlson, (m), med skärpa påtalade att lokalpressen varit alltför snabb att förkasta alla förslag.
Alltmedan kvällen framskred fick jag, tillsammans med alla åhörare och med nästan alla partiledare på parkett, dock se den ena talaren efter den andra framföra det enkla och glasklara budskapet; "vi vill inte ha något av dessa förslag, vi vill ha ett minnesmärke som man begriper föreställer den vi ska hedra, Astrid Lindgren. Ja, till och med ett barn ska tillåtas förstå det."
En, säger en, talare var försiktigt för de fyra förslagen. Alla övriga talare emot.
Applåderna efter de två främsta företrädarna för ett mer porträttlikt konstverk, Mikael Sandström i Föreningen Bevara Vimmerby, och före detta kommunalrådet och Astrid Lindgrens personliga vän, Bengt Johansson, talade sitt tydliga språk.

Transparent majoritet
Alla företrädare till konstgräs, springbrunnar, underligt formade kopparhuvuden i vatten, flammande gaslågor och tingelingande lövträd, hade återigen valt någon helt annanstans att vara. De vandrar omkring som vålnader i Vimmerby - de många hemliga företrädarna för de fyra konstverken.
Nej, åsikten står fast. Om kommunstyrelsen driver igenom jurygruppens förslag till konstverk, om kommunfullmäktige fastställer detsamma, så är det med en högst transparent Vimmerbymajoritet bakom sig. En majoritet som består av viskande människor, som endast skriver i böcker i Näktergalen men i övrigt knappt finns. Som gasen kolmonooxid ungefär, som varken syns, känns eller luktar.

Inte negativ till staty
Om kommunstyrelsen och kommunfullmäktige driver igenom dessa förslag så sker det förmodligen, för säkra kan vi ju aldrig vara utan att vi företar en regelrätt folkomröstning, med en klar och tydlig, men framför allt välskrivande minoritet bakom sig.
Bengt Johansson gjorde ett välformulerat och känslosamt framträdande där han berättade om alla sina möten med Astrid Lindgren. Om att han under många år tjänade som en budbärare till författaren om vad som var å färde i hemstaden. Han sade sig också vara tämligen säker på att varken Astrid Lindgren, eller hennes dotter Karin, var och är alltför negativa till en porträttlik staty.
"Hon sade till mig, när jag förde det på tal för några år sedan, att om ni ska sätta upp en staty så får ni allt skynda på, så att jag hinner se den."
Tyvärr hann vi inte uppfylla denna Astrid Lindgrens önskan. Nu är det dags att vi tar beslut i Vimmerby om ett minnesmärke värdigt Astrid Lindgren - istället för ett minnesmärke över någon av fyra namnkunniga konstnärer. Helst utan att någon ska behöva idiotförklaras.


Alf Wesik