Vi har ett Break even, som det så vackert brukar heta inom affärsvärlden. Det är ett uttryck som flitigt brukar användas av investerare, eller företagsledare, för att köpa sig en tids respit. De vill helt enkelt visa att något är på rätt väg trots att alla siffror är rent bedrövligt usla.

De köper sig tid, innan det är dags för sågen och kapning jäms med ankelknölarna.

Det Break even, som nu är aktuellt är följande; Astrid Lindgrens Värld såldes år 2010 till Saltkråkan AB för cirka 36 miljoner kronor.

Det fyllde på kommunens kassakista med 36 miljoner skimrande guldmynt.

Under årens lopp har Vimmerby kommun skjutit till samma summa på investeringar och drift av Astrid Lindgrens Näs nämligen 36 miljoner guldmynt.

Och det är ju också något sorts rättvisa, fast snarare åt Pomperipossahållet.

Enorma satsningar

Jag tyckte då och tycker fortfarande att försäljningen av Astrid Lindgrens Värld var något av det bästa som kunde hända kommunen.

Jag har under en rad år på denna plats förfäktat tanken att sälja även Näs till något extern privat bolag, men helst Saltkråkan AB.

Jag tyckte då som nu att försäljningssumman för ALV, var alldeles för låg.

Jag tycker att den köpeskilling som nämns för ALN, nämligen en och en halv miljon kronor, är alldeles för låg.

Självklart förstår jag dem som säger att köpeskillingen när det gäller Astrid Lindgrens Värld, var ganska ointressant, eftersom det är löftena om kommande satsningar och den framtida utvecklingen i Vimmerby, som betyder något rent ekonomiskt.

Så kanske det är, och de enorma satsningar som Saltkråkan under den här ägarperioden genomfört, har bevisat resonemanget. Trots att det inte tjänar något till att rota i gamla sår, så tvingas jag ändå konstatera att jag fortfarande tycker 36 miljoner guldmynt var rena klippet för Saltkråkan.

Privata intressen

Just resonemanget att väga in framtida befästelser ska givetvis vägas in i en affär av det här slaget, men samtidigt måste gränserna dras någonstans. Kommunens politiker kan inte fortsätta i all evighet att göra usla affärer, med endast fagra löften som grädde på moset.

Det är verkligen inte att behandla kommunens pengar, det vill säga invånarnas pengar, respektfullt.

Nog om just detta, det är som sagt historia.

När det gäller försäljningen av ALN så är den i allra högsta grad realitet. Kommunen har en välskött anläggning som måste vara mycket värdefull som komplement till Saltkråkan AB och därmed har kommunen möjlighet att vara en tuff förhandlingspart.

Själva sakfrågan, nämligen att Vimmerby kommun avhänder sig Astrid Lindgrens Näs, är kalasbra för alla parter.

Den allra största vinsten är att liknande anläggningar ska ägas av privata intressen. Det är en kommersiell anläggning som konkurrerar på områden där det även finns andra privata aktörer inom, och utanför kommunens gränser.

Samordning av driften

Det är aldrig lyckat när kommunala politiker ska leka privata finanshajar. Jag vill därmed icke påstå att de inblandade i just detta bolag är dåliga på det ena eller det andra.

Men det funkar helt enkelt inte att försöka vara både ock, inte exakt samtidigt, i alla fall. Den soppan skär sig hur mycket Nilsson och Peterson än vevar i soppskålen.

När Saltkråkan AB blir ägare till även Astrid Lindgrens Näs så kan vi glömma alla diskussioner om personalstyrkans storlek, om vad de egentligen pysslar med där ute, efter tre, vi kan glömma lönenivåer, vi kan glömma bristfälliga resultatredovisningar, vi kan glömma de mystiskt saknade styrelseprotokollen, vi kan glömma öronmärkta koncernbidrag, vi kan glömma trädgårdarna, inköp av rosor och rensning av maskrosor.

Välskötta Vimmerby Miljö- och Energibolag kan äntligen andas ut.

Vi kan glömma vidlyftiga styrelsemöten på lyxhotell, genomskinliga studieresor till främmande länder och ja, allt annat som är aja baja för kommunala bolag.

Men privata företags förbaskade ensak.

Jag är fullständigt övertygad om att Saltkråkan med koncernchef Nils Nyman i spetsen kommer att driva hela verksamheten på ALV och ALN i perfekt symbios, helt efter boken.

En av Astrid Lindgrens Världs allra största tillgångar är kvalitetsstämpeln. Anläggningen är välskött ner till minsta detalj år efter år efter år. Nu skapas möjligheter till samordning av drift och underhåll, samt en breddning av säsongs- och öppettider.

Jag är fullständigt övertygad om att Break even i detta fallet inte blir en trist slutpunkt, utan en hejdundrande startpunkt.