Ledare: En vinglande balansgång mellan politikerersättning och förtroende

Av den anledningen satsar flera kommuner på höjda ersättningar samt erbjuder exklusiva fortbildningar av olika slag. Men hur verkningsbart är det egentligen för en kommun att höja lönerna och ersättningarna - om samtidigt alla andra kommuner gör det?

De enda som vinner på detta är ju de facto de personer som direkt berörs. Det är väl inget fel på det, det bör ju till och med vara så att de kommunanställda bidrar mer till den egna kommunens ekonomiska utveckling än vad han eller hon får tillbaka i lönekuvertet.

Men frågan är om alla dessa satsningar på anställda i chefspositioner är nödvändiga. Dels innebär de en stor kostnad för kollektivet, det vill säga alla skattebetalare, dels påverkar kommunernas lönelägen naturligtvis även det privata näringslivet i respektive kommun.
Kommunernas lönepolitik riskerar att bli lönedrivande.

Orubbat förtroende
Löner och ersättningar regleras i grunden av Kommunallagen. Utöver detta finns möjligheter till lokala reglementen och policys.

Men vi ska aldrig glömma att grunden till all kommunal verksamhet är att verka för medborgarnas bästa. Det är mycket enkelt, och dessutom mycket farligt, att plötsligt glömma detta - just att alla kommunala tjänstemän och politiker arbetar på medborgarnas uppdrag. I detta uppdrag ingår bland annat den pikanta detaljen att samtliga dessa personer på eget initiativ ska agera på ett sådant sätt att medborgarnas förtroende för myndigheter, styrelser, nämnder och förvaltningar, inte rubbas.

Jag ligger naturligtvis inte inne med något fullständigt facit över hur detta upplevs. Jag har egentligen inte ens några säkra fakta i ärendet.

Bara en känsla. En känsla av att folk i allmänhet, alltså kommuninvånare på i stort sett alla håll och kanter, är misstänksamma. Dessutom misstänksamma i ökande.

Knepig balansgång
Det är självklart att politiker, alltså förtroendevalda som utsetts i demokratiska val, har rätt till skälig ersättning för de arbetsinkomster och ekonomiska förmåner de förlorar på grund av det nya viktiga kommunala uppdraget.

Och är det så att de förtroendevalda arbetar så mycket på sina nya uppdrag att det uppgår till två dagar i veckan eller mer, alltså 40 procent av en heltid, ska enskilda ersättningar för förlorad arbetstid, arvoden för sammanträden, istället ersättas av färdiga årsarvoden.

Nu börjar vi närma oss det knepiga i situationen. Balansgången mellan kommuninvånarnas förtroende, kontra skaplig lönersättning. En driftig politiker kan se till att kapa åt sig många, många bäckar små, som blir till en stor fors av intäkter. Exempelvis för arbeten inte bara inom fullmäktige, styrelser, nämnder - utan även kommunala bolag, utredningskommittér, protokolljusteringar, resor, konferenser, utlägg, studiebesök, pensioner, uppdrag som kontaktperson eller arbete inom olika presidier.

I en liten kommun, som exempelvis Kinda, är löneläget inom privat näringsliv av naturliga skäl lägre än i storstadsregionerna. Detta är liksom ett huvudargument för det privata näringslivet att bedriva sin verksamhet just i mindre kommuner - där mycket annat kanske saknas. Men uppväges just av extremt lojal personal, samt det kanske viktigaste, att personalkostnaderna blir mindre.

Heliga konsulter
Eftersom de kommunala ersättningarna i stort sett är desamma oavsett var i landet kommunen finns, oavsett om det är en liten, liten kommun, som exempelvis Kinda - så kan det kommunala uppdraget plötsligt bli rena ekonomiska storvinsten för den förtroendevalde. Bingo!

Detta rimmar dock illa med invånarnas orubbade förtroende. I en liten kommun vet dessutom, som grädde på moset, "alla" vad "alla" gjort tidigare i sitt liv och vad lönen för detta kan ha varit.

Jag anser löne- och arvodeskarusellen vara ett ökande problem. Jag anser att kontrollen blivit sämre. Att kommunerna och framför allt mer "moderna" och "kreativa" chefstjänstemän i ökad omfattning hittar på egna modeller för att locka rätt människor omkring sig.

Och fungerar inte något annat har chefstjänstemännen kunnat ta skydd bakom de heliga konsulterna. Förr var konsulter en exklusiv skara människor, som kostade mycket men var mycket få. Idag är konsulterna en inte särskilt exklusiv hoper människor, som kostar ännu mer.

Förlorare blir skattebetalarna, samt andra kostnadskrävande lagstadgade verksamheter inom alla kommuner.

Granskar granskare
Flera kommuner, bland annat Vimmerby, Västervik, Hultsfred och Kinda - har på senare tid beställt extern kontroll av sina verksamheter. Och detta är ju finfint, att få bekräftat att kärnverksamheterna fungerar bra stärker verkligen kommunledningen - och ger dem alibi för ännu flera konsulter och ännu fler "kreativa" lösningar.

Och ännu flera externa kontroller som bekräftar hur förträffligt just den egna kommunen sköts.

Vi skulle behöva för det första någon instans som granskar granskarna, för det andra en ordentlig samhällsdebatt om det verkligen är rimligt att nybakade politiker får "lönelyft" med 1000-tals procent över en ljuvlig valnatt.

Att oavsett kunskap, utbildning och tidigare erfarenhet, de här nybakade frälsarna plötsligt tjänar 40 000 kronor i månaden, eller 50 000 eller till och med 60 000 kronor eller mer.

Det är ju absurt, och det bara fortsätter - detta ersättningsvansinne.

Alf Wesik