Boende på landet har visserligen lärt sig en hel del, muntligt och praktiskt av tidigare generationer - men även yngre boende på glesbygden står handfallna när inte kaffebryggaren funkar, när cirkulationspumpen på pannan plötsligt stannar, eller när ett träd faller över vägen så att resten av världen stängs utanför.
Det välfärdssamhälle, som det vi svenskar lever i, kan liknas vid ett korthus. Perfekt till det yttre, vackert att skåda, högt som bara sjutton - men förvånansvärt enkelt att rasera till grunden.
Såsom den att vi intet lärt sen sist. Inte ett himla dyft. Inte fyllde vi på landet hinkar och dunkar med dricksvatten fast granarna utanför stod i 45 graders vinkel, inte letade vi fram ficklampor och ljus, inte hade vi förberett eldning i kakelugnar och öppna spisar, inte hade vi köpt upp oss på enklare matvaror, konserver och liknande.
Inte ett dugg hade vi lärt oss fast flaggstången tjoade fram och tillbaka i orkanbyarna som en svajmast på Cirkus Scott.
Vad vi däremot lärt oss är att klaga vitt och brett. Vi betraktar det som en självklarhet att ringa kommun, brandkåren, hemtjänsten, elleverantören och polisen. Bara för att tala om att just vi själva är viktigare än någon av de andra 319 000 som står utan vare sig ström, dricksvatten eller vägförbindelse. Trots att det borde finnas sjuttioelva saker viktigare att göra när innetempen sjunker och barnen klagar, än att sätta sig i oändliga telefonköer till olika myndigheter, bara för nöjet att få framföra, med purken ton, fakta de visste redan innan.
Helt klart är att centraliserade myndigheter, alltså rationaliserade och effektiviserade - fungerar bättre i teorin än i verkligheten. Där ute bland tomtar och troll. Förr i tiden fanns en postgubbe, en fjärdingsman och en brandchef i varenda liten pytteliten by. Det fanns oftast en doktor och ett elkontor. Och en lokal vägstation för såväl vägverkets allmänna vägar som kommunens egna.
Idag är det effektiviserat gubevars, idag ska vi vara glada om närmaste räddningstjänst går att nå med telefon, idag finns polisen i form av ett anonymt gemensamt telenummer i närmaste residensstad, timmatals bort. Vägverkspersonal, kommunala gatuavdelningar och andra som kan komma till undsättning är i det närmaste fridlysta.
Det är känt att såväl regionala som kommunala myndigheter anslår miljoner efter miljoner för att datorisera hela landet. Alla, vare sig de vill eller inte, ska ha rätt till en snabb bredbandsuppkoppling heter det - men frågan är om denna gigantiska internetanslutning inte tar resurser från annat - såsom att trygga elförsörjning med alternativa kabeldragningar. Det har diskuterats att ledningsgatorna är alldeles för smala - men att helt trädsäkra gatorna skulle vara helt omöjligt. Andra miljöromantiker förordar att låta ledningarna hänga kvar och dingla, men att istället odla lågtväxande energiskog i de 80 meter breda gatorna. Också det helt orealistiskt. Det ända som fungerar på tid och längd är nedgrävda kablar.
Plastkassen i trädet hänger kvar och själv ska jag åka hem och laga till en Jansons i vedspisens ugn. Ett äventyr bara det. Sedan ska jag sätta mig i telefon och ringa till nätägaren för att klaga. Det lär ta hela kvällen.
Alf Wesik