Med begreppet som hävstång har han verkligen bidragit till att människor i alla positioner fått upp ögonen för problemet. Så mycket att begreppet uppmärksammats internationellt och i många fall blivit till ett riktsnöre.
Tyvärr har alla dessa uppskattande ord av allt att döma haft en menlig påverkan på handlingskraften i övrigt. Nollvisionen och Claes Tingvall har enligt min mening, i sin befattning, snarare blivit en bromskloss i trafiksäkerhetsarbetet.
Begreppet Nollvision har på något sätt lagt krokben för en konstruktiv och framgångsrik fortsättning på trafiksäkerhetsarbetet. Begreppet måste avskaffas och ersättas med något bättre - fråga mig inte med vad - men något måste ske, eftersom effekterna av den nuvarande satsningen helt klart klingat av.
När riksdagsman Carl-Oskar Bohlin vänder upp och ner på begreppen, i en frisk debattartikel i Expressen, så händer det äntligen något. Det spelar ingen roll om vi håller med Carl-Oskar Bohlin eller inte. Han uppmärksammar att trafikdöden ökar igen.
Nu ska vi dock inte stirra oss blinda på dessa siffror, eftersom det är statistik, eftersom de icke utgör något facit. Men de berör ändå. Mängder av människor drabbas av sorg, inte bara de som sitter fastklämda i bilarna, utan anhöriga, vänner - ja, hela samhället.
Carl-Oskar Bohlin skriver att hastigheten visserligen är en orsak, men långt ifrån den enda boven. Han skriver att det inte är så enkelt att det går att rita en graf över antalet omkomna i trafiken, där dessa står i proportion till hastigheten. I så fall borde ju Trafikverket avslöja den magiska gräns, där nollvision möter nollgräns, och låta detta bli norm.
Nej, så enkelt är det inte. Bohlin hänvisar till en undersökning av EuroRAP som visar att de allra säkraste vägarna i Europa är motorvägarna, de som är mötesfria och som tillåter högre hastigheter. Han hänvisar till en undersökning som visar att en majoritet av dödsolyckorna sker på mindre vägar, som endast utgör tio procent av det totala vägnätet.
Detta är inte bara en otroligt nonchalant attityd, den avslöjar också att Claes Tingvall uppenbarligen hamnat i en återvändsgränd. Han kommer inte framåt, utan snubblar ständigt på de egna förslagen.
När exempelvis Claes Tingvall hävdar i sitt svar att, och jag citerar, "hastigheten, eller snarare rörelseenergin, är en
helt avgörande faktor för att åstadkomma trafiksäkerhet, att en ökad hastighet med tio procent, allt annat lika, leder till en ökning av dödligheten i trafiken med över 40 procent".
Jamen, detta är ju kvalificerat struntprat. Det är väl ändå människorna i trafiken, alternativt utrustningen, som alltid, alltid är orsak.
Istället för att sticka huvudet i sanden bör trafiksäkerhetsdebatten handla om förutom hastighetsgränser - om alkoholen, om sjukdomarna, drogerna, sömnproblemet, om hur fordonstillverkarna ska kunna stimuleras att ta fram ännu säkrare person-och lastbilar, vi bör diskutera framtidens vägutformning, körkortsutbildning, zebralagar, hur vi ska skydda gångtrafikanter, vi ska våga diskutera våra äldre bilister, cyklister, mopedister. Vi bör diskutera viltstängsel, surrning av lasten, medicinska kontroller - ja, jag skulle kunna hålla på hur länge som helst.
Tyvärr blockeras de flesta av dessa viktiga frågeställningar av högsta beslutande ledningens huvudspår, det vill säga farten och all den förödande rörelseenergin.
Alf Wesik