Det visar att valet nu är nära och att det gäller att inte så split mellan de rödgröna partierna. Partiet har valt en modell med två språkrör och skillnaden mellan dessa är markant, där Maria Wetterstrand uppträder som mycket bestämd och faktaorienterad, är Peter Eriksson den betydligt mer försiktiga och diskuterande.
I Ekots utfrågning uppfattade jag Peter Eriksson som väl försiktig. Visst, det är en styrka att då och då kunna säga att man inte vet, att törs säga att man inte har full koll på läget. Men att göra så, så många gånger i samma intervju, så kort innan valet, är inte särskilt övertygande.
Således fick vi veta att Miljöpartiet under kommande mandatperiod vill stänga ett kärnkraftverk. Men bara ett kärnkraftverk.
Och svaret var långt ifrån glasklart, det villkorades bland annat av att Miljöpartiet får bestämma. Och att elöverskottet blir så stort som antyds.
Detta något svävande svar i en av partiets hjärtefrågor visar att det handlar om ett mycket känsligt ämne. Trots att miljöpartiet i opinionsmätningarna har en allt starkare roll i det rödgröna samarbetet så väljer Eriksson en mycket defensiv hållning. Han sitter helt enkelt mycket still i båten, och vill inte bidra att den tippar åt det ena eller andra hållet.
När nu Peter Eriksson inte vågar vara mer tydlig, eller högtflygande, i sina planer, ens i denna viktiga fråga så kan vi konstatera att han knappast kommer att vinna några nya röster, snarare tvärt om.
I sin hemkommun Kalix har han bland annat varit mycket aktiv genom åren i sitt strävande att göra allt för att sätta krokben för socialdemokraterna. När det gäller EU-frågan och kanske bidrag till småföretag, med statssubventioner, så har partiet dock flirtat med borgerliga uppfattningar.
Det kanske finns en ingång för kompromisser efter valet. En undersökning visar att många av miljöpartiets sympatisörer är osäkra, och många har svårt att identifiera sig som vänsterväljare.
En annan fråga som knappast vinner så många nya väljare är koldioxidbeskattning. En höjning under nästa mandatperiod med 49 öre litern, som tidigare varit känt, skulle enligt Peter Eriksson minska bensinförbrukningen med en procent.
Trots ett ytterst blygsamt resultat vill han genomföra höjningen av drivmedelsskatten. Detta för att stimulera utvecklingen av ny teknik, stimulera utvecklingen not mer hållbara drivmedel.
Styrmedelspolitik fungerar oftast inte som tänkt. Det som verkar vara en finfin idé i teorin, blir inte lika bra i verkligheten. För ynka en procents minskad förbrukning försämras landsbygdsboendens möjligheter att bo kvar högst markant.
Bränsleposten blir ännu större i familjebudgeten och därmed försvåras byte av bil, till en betydligt mer miljövänlig bil, med lägre förbrukning och lägre utsläpp. Därmed blir det helt motsatt effekt av den vackra tanken.
Kunskapsbasen minskar och kostnaderna ökar. Samordningsfördelarna blir i verkligheten samordningsnackdelar.
På tal om detta - vart har den så brännande frågan om storregioner förpassats i denna valrörelse. Varför vill ingen ta i storregionfrågan med tång ens, frågan om smålänningar ska bli skåningar, om smålänningar ska bli östgötar, om Malmö ska bli residensstad för södra Kalmar län, om Jönköping ska hamna under Linköping?
Förpassa ärendet ner i den politiska papperskorgen, ge även plats för nedläggning av kärnkraftverk och av höjningen av koldioxidskatten i samma utrymme.
Alf Wesik