Ledare: Ett litet knaggligt, handskrivet brev adresserat direkt till direktionsrummet i Düsseldorf

Men skrivet med eftertryck och med en äkta känsla för vad som är rätt och fel.

Det är precis det här det handlar om.

En handskriven papperslapp stoppad i ett kuvert, försett med ett vanligt svenskt frimärke och skickat till Energimarknadsinspektionen.

Av den anledningen ser det lilla korta brevet lite främmande ut, när det är instämplat och diariefört på Nacka Tingsrätt den 2 maj.

Men av samma anledning fullständigt utstrålar brevet starka känslor. Om små människors kamp, mot ett stort, gigantiskt internationellt bolag.

Damen som skrivit brevet är markägare. Hon vill inte ha någon luftledning över sina marker. "Det kommer att förstöra min gård", skriver hon och tillägger att det stora internationella bolaget visst får bygga en ledning, men att den i så fall måste grävas ner.

Även om det, som hon skriver; "kommer att förstöra några små gärden".

Tufft virke
Men det är ändå okej, jämfört med alternativet, nämligen att hela gården blir perforerad av en 70 meter bred ledningsgata från ena änden till den andra.

En jämförelse med det stora bolagets inlaga, nämligen Eon Elnät i Sverige AB, som ju ingår i koncernen Eon. Damen på den lilla gården mellan Vimmerby och Kisa, är av tufft virke. Hon hötter med näven åt ett av världens största privata energibolag, med över 30 miljoner kunder. Huvudkontoret finns i tyska Düsseldorf och omsättningen ligger på hisnande 600 miljarder kronor. Antalet anställda är 90 000.

Eon har ett 50-tal underkoncerner och dotterbolag både i Europa och USA. De tyska intressena dominerar och de består främst av försäkringsbolag, banker, finansbolag, fonder och privatpersoner.

Det struntar damen på gården i. Hon bestämmer sig för att hitta en penna och en papperslapp och skriva ned sin förtvivlan. Hon protesterar.

I klartext betyder det att hon överklagar Energimarknadsinspektionens beslut att meddela Eon Elnät i Sverige AB, "nätkoncession för linje att bygga och använda en 130 kV luftledning mellan Vimmerby och Kisa.

Stort engagemang
Damens handskrivna brev är några rader långt och står i bjärt kontrast till Eons juridiskt skrupelfria och byråkratiska fullständiga korrekta formulerade avhandling på sida upp och sida ner.

Återigen, förhållandet beskriver på ett utmärkt sätt vad det handlar om. Den lilla människans kamp mot det stora bolagets intressen. Det ska självklart tilläggas att damen i fråga långt, långt ifrån står ensam i sin kamp mot denna luftlednings-autobahn. Dels har såväl Kinda, som Vimmerby kommuner, förtjänstfullt överklagat Energimarknadsinspektionens beslut.

Men det allra viktigaste är att frågan engagerar något så enastående. Jag är djupt rörd över det helhjärtade engagemang som den väcker bland markägare och andra intresserade. Argumentet är ytterst enkla att förstå - dels handlar det om ett intrång på markerna som gör att eget hårt arbete spolieras över en natt, eller kanske generationers slit. Dels handlar det om miljö. Eons miljöengagemang verkar vara ytterst selektivt, i det ena fallet - när det gällde vindkraftsparken i Horn-Hycklinge så rann det gröna tårar nedför Eon-direktörernas kinder. I detta fall torkas de gröna tårarna med våta sedlar.

En speciell grupp med över 100 lika förtvivlade som protesterande markägare har bildats. När gruppen kallar till möte går det åt stora lokaler och mycket kaffe.

Merkostnader
Merkostnaden för nedgrävning av kabeln sägs ligga på cirka 200 miljoner kronor. I runda slängar handlar det om en kostnad för att säkerställa elförsörjningen i vår lilla del av världen, på cirka 300 miljoner kronor för en nedgrävd och miljöriktig kabel, och cirka 100 miljoner kronor för en dito, fast hängande i luften.

Hur kan då en upphängd en, vara så mycket sämre för miljön än en nedgrävd en?

Jo, genom att cirka 70 hektar produktiv skogsmark måste stryka på roten, liksom röjas med jämna mellanrum under de närmaste 70 åren. Det är så länge den beräknas hålla. Som ett liv ungefär.

Merkostnaden ska alltså vägas mot över 100 markägares protester, liksom båda inblandade kommuneras protester. Merkostnaden ska ställa mot en kraftigt försämrad miljönota, liksom ska den ställas mot en livslängd på 70 år.

Men framför allt ska den ställas mot damen, som blev så irriterad att hon beslutade sig för att skriva ett brev till direktionsrummet i Düsseldorf.

Bara arbetet att försöka hitta en postlåda, är inte det enklaste i dessa tider, klistra på ett frimärke med rätt porto - vad är det i dessa tider, tio kronor, eller 20 eller vad?

I sammanhanget kan nämnas att vi på tidningen fått flera samtal där invånare klagar på en annan gigant, nämligen svenska staten, med bland annat PostNord och Skatteverket.

De har dragit in på inlämningsställen för deklarationer. De som inte har tillgång till internet, smartphone, surfplatta, twitter, chatter, bladder eller skvätter - tvingas helt enkelt frankera med 20 kronor, eller nåt, och släppa ner ytterligare ett år av livet i ett mörkt hål.

Precis som damen på gården.

Skulle vi tro.

Alf Wesik