Scen 1. Persbrandt går in genom en dörr. Scen 2. Persbrandt sätter sig i en stol. Scen 3. Persbrandt suckar tungt.

Filmklippet på fem sekunder från Persbrandts kommande film är över. Vi ser istället Persbrandt nöjda ansikte i direktsändning, typ. Han är gäst hos Hellenius och studiopubliken klappar frenetiskt händerna.

Hellenius säger några ytterst uppskattande ord om filmen vi nyss såg i allmänhet, och om Persbrandts tunga suck i synnerhet. Alla jublar.

Jag har varken något emot Hellenius, tunga suckar eller ens Persbrandt.

Däremot är jag lite trött på att mediokra filmskådespelare ständigt är gäster i allehanda pratshower och exakt hela tiden utmålas som utomjordiskt överduktiga. Samma sak med musiker och författare. Och tidningsredaktörer.
Jag är trött på dom, helt enkelt. Trött på oss.

Ännu viktigare
Jag slås ständigt av att det finns andra yrkesgrupper i samhället som är långt viktigare för att vi alla ska må väl och hålla oss friska och leva länge.

Jag tänker på alla dessa sjuksystrar, läkare och doktorer. De borde väl få mer uppskattning för vad de gör i sin yrkesroll. Vi måste ge anställda inom sjukvården högre löner.

Men vänta nu. Poliserna då? Är inte de ännu viktigare?

Hörde en intervju på Radio Östergötland häromdagen där de intervjuade en polis. Hon hade förutom sin långa utbildning tio år inom yrket och tjänade inte ens 26 000 kronor. Hon hoppade av och blev kommunalt anställd och fick i ett slag en löneökning på 9 000 kronor. "Fast det är ju ändå polis som är mitt drömjobb".

Ja, poliserna borde tjäna mer. Vi måste höja deras löner.

Men vänta nu. Brandmännen då? Är inte de ännu viktigare? Eller alla lärare?

Eller sjöräddarna, tungbärgarna, cancerforskarna, migrationstjänstemännen, alla psykologer och alla flygledare?

Min poäng är att alla jobb, möjligtvis med några få undantag, är viktiga för att samhället ska fungera. Vi har en tendens att blanda ihop känslor med fakta.

Samhället består av en lång kedja av yrkeskompetens. Brister en länk i kedjan, blir det ett sår och en smärta hos oss alla. Därför tycker jag inte om dessa ständiga utpekanden av vissa yrken som extra viktiga.

De lägger beslag
Jag menar, en sjuksyster på en barnavdelning har mycket enklare att bevisa sin oersättlighet, än en murare. Men muraren och alla andra hantverkare är ju fullständigt nödvändiga för att barnavdelningen över huvud taget finns, rent fysiskt.

Och så är det faktiskt med de allra flesta yrken. Som kanske lastbilschaufförer, kommunalarbetare, kockar, byggnadsvårdare, VVS-installatörer, församlingsassistenter, designers, snickare, dagbarnvårdare, butikspersonal, glasmästare, maskinoperatörer med mera, med mera. Ja, med många, många flera.

Visst kanske många tycker att lärare är viktigare än kronofogdar. De ena lägger beslag på våra barn, de andra lägger beslag på våra inkomster.

Men så är det ju inte i verkligheten. De är båda exakt lika viktiga för att samhället ska snurra - och var för sig helt nödvändiga för att den andre ska kunna göra sitt jobb.

Avkopplande stund
Undantagen då? Vilka är det som inte behövs. Tja, jag förstår inte varför inredaren i Äntligen Hemma ständigt måste blinka in i kameran, samtidigt som hon påstår saker som att det är "ute med miljoner olika kuddar i olika färger i våra soffor. Det ska vara enhetligt, samma färg och snyggt".

Säger hon, och sätter raskt tänderna i matsalen. Hon inramar ett elegant matsalsbord med åtta stolar. Alla olika och alla i olika färg. Hmm.

Men å andra sidan gav inredaren mig en stunds avkoppling framför TV:n. Och säkert en miljon andra också. Även hon gör därmed något viktigt. Precis som Persbrandt. Och Hellenius.

Men lapplisan då? Det är väl ändå ett helt onödigt jobb. Nej, tyvärr inte. De ser bland annat till så att ambulanser och andra kommer fram och de befrämjar säkerheten.

Sträck på er
Telefonförsäljaren då, som de flesta gillar att skoja med och hacka på?

Scen 1. En bild från den lilla fabriken i Knäckebrödhult där alla sägs upp eftersom de säljer för få dammvippor. Scen 2. En envis telefonförsäljare använder alla knep för att få folk att köpa dammvippor. Scen 3. Fabrikschefen kan meddela att fabriken är räddad. Dammvipporna säljer som aldrig förr.

Varför är aldrig telefonförsäljare gäster hos Hellenius? Eller fabriksarbetare?

Alla lika viktiga i samhällspusslet. Sträck på er ute i stugorna, på fabriker, kontor, myndigheter, sjukhus, lagårdar, skolor, förskolor, matsalar och stationer. Sträck på er alla ni på fartyg, i flygplan, i bussar och tåg.

Så nästa gång ni hör en yrkesgrupp som tänker marschera i protest, nästa gång ni hör en bransch klaga - tänk på alla som aldrig kommer till tals.

Alla lika värda en egen scen och en stor applåd.

Alf Wesik