När Centerpartiet idag fredag, presenterar sin valanalys och samtidigt pekar ut en tänkbar färdriktning mot framtiden, så finns en fråga med, som sticker ut. Det är frågan om en sorts delat partiledarskap, eller snarare tillsättande av en vice partiledare med ett stort eget ansvar.
Jag tror det förslaget kan vara riktigt. Det gäller att hänga med i tiden. Tempot är så högt uppskruvat idag inom politiken, med alla dessa nya uttrycksmedel - exempelvis sociala medier och ett allt större mediautbud - att det krävs bättre köregenskaper.
Om Maud Olofsson kan liknas vid en Volvo, trygg och säker, men inte jättesnabb genom kurvorna - så krävs något mer temperamentsfullt för att klara även de nya kraven. Kanske som en Saab, som med fantastisk teknik återuppstår från ett viloläge och riktigt skjuter fart.
Det bästa är naturligtvis en kombination av dem båda, och därför tror jag förslaget om ett mer delat ledarskap är bra. Det ställer hårda krav att som Olofsson både vara ansvarig minister inom ett mycket tungt fögderi, och partiledare.
Vi skrattade kanske lite allesammans åt Miljöpartiets delade språkrörsfunktion en gång i tiden, men det har visat sig fungera utmärkt och allt fler partier börjar tala om att liknande koncept.
Dock tror jag att det allra yttersta ansvaret i ett politiskt parti, liksom hos en myndighet eller ett privat företag, måste ligga hos en enskild person för att vara som mest effektiv.
Det är ingen lätt situation att vara lagspelare och individuellt framträdande samtidigt. Och som lag betraktat fungerade centerns ansvarsområde utmärkt, med en grundläggande socialliberal politik som viktigaste bidrag.
Staffan Danielsson, centerpartistisk riksdagsledamot från Östergötland, lyfter fram åtta punkter han tycker är viktigast för att nå framgångar för ett nytt centern. Både som viktigt lagdel i den borgerliga alliansen och som individuell politisk spelare;
Han nämnder vikten av att hålla fast vid centerns ideologiska plattform som allra viktigast. På den punkten är jag inte lika säker på att han har rätt. Vi måste alla acceptera att samhället utvecklas och rullar allt snabbare framåt. Och då gäller det snarare att ha förmågan att vara flexibel och anpassningsbar.
Det sker bäst genom att ansvarsområdena delas upp och den administrativa gången mellan förslag och beslut blir kortare, snarare än tvärtom. Ett mer uppdelat partiledarskap förespråkas också av Danielsson, och på den punkten är argumenten lättare att förstå.
Det är naturligtvis helt fel att kalla landsbygden för en nisch, men det är aldrig fel att förknippa partiets grundvärderingar med den livsfilosofi som landsbygden står för. Det kommer att bli ännu viktigare att hitta områden där partier är ledande, drivande, för att kunna motivera sin plats och ställning inom svensk politik. Särskilt viktigt för att locka många yngre.
Att centerns viktigaste ansvarsområde ska vara landsbygden är egentligen inte så mycket att diskutera, men likafullt har partiet i sin strävan till lagspel, lyckats tappa greppet. Det är dags att hitta det igen, greppet.
Inom begreppet landsbygd hittas så många andra värdefulla ledord; som miljö- och klimatengagemang, infrastruktur, företagande, integration och samhällsservice.
Men det allra viktigaste är ändå att hitta en ledning som kan ratta partiet med en snabb anpassning till dagens samhälle. Och därmed morgondagens.
Alf Wesik