Och reaktionen är förståelig. De flesta förknippar parken med en massa positiva saker staplade på hög. Och det med all rätt.
Det är nöjda besökare, det är ett postivt tema, det är Emil, Astrid och Pippi om vartannat. Alla lika älskade.
Och framför allt genererar ALV massor av positiv publicitet och lockar massor av turister och massor av vinst.
Men ändå, när nu beslutet om försäljning tagits - under förutsättning att kommunfullmäktige godkänner affären - så är det ändå det enda riktiga beslutet. Grunden till denna min inställning, är nu som under hela "kommuntiden", att en kommun varken ska eller får driva egen affärsverksamhet på områden där det finns privata alternativ.
Alla måste få chansen att konkurrera på lika villkor.
Jamen, någon mer Astrid Lindgren-park finns ju inte, kanske någon protesterar. Och då kan det ju knappast handla om konkurrens.
Nej, det må så vara. Och det är just detta faktum som gjort att ägarförhållandet har kunnat skötas på ett så föredömligt sätt under alla år. Och det är i princip på samma sätt som Liseberg i Göteborg har kunnat förbli i kommunal ägo.
Således har det investerats i caférörelse, restaurangrörelse, camping för tältare, uppställningsplats för husvagnar och husbilar med eluttag, styguthyrning och annat. Allt i syfte att alla dessa besökare ska sköta spenderandet inom parkens stängsel, istället för utanför.
Och sedan några år tillbaka planeras hotellverksamhet.
På samtliga dessa områden finns det privata alternativ. På samtliga dessa områden finns det en konkurrens inom kommunens gränser. Och det är inte okej.
Av den anledningen är det helt rätt att sälja av Astrid Lindgrens Värld. Det finns inga klagomål på hur verksamheten har drivits.
Men detta är ingen garanti för vindarna ständigt ska vara ljumma. Den dag det blåser snålblåst kring Snickarbon är ett kommunalt ägande inte lika enkelt att försvara.
Då försvinner vinsterna snabbt som en avlöning. Och skattebetalarna i Vimmerby är nog mer sugna på att satsa på skola, vård och omsorg - än att pumpa in miljoner i en kommunalt temapark i avvaktan på att tiderna ska vända. Dessutom står parken inför mycket stora investeringar om de planerna som tidigare presenterats ska bli verklighet. Och då talar vi om riktigt, riktigt stora investeringar.
Sådana beslut kan inte ledningen för en liten kommun ta. Det vore politiskt ohållbart.
I samtliga dessa exempel är helt enkelt en privat ägare att föredra. Och när vi nu ser på den ägarstruktur som föreslås, så är väl det ett gott alternativ. Arvingarna, och då tänker vi inte på dansbandet utan Saltkråkan AB, garanterar ju att Astrid Lindgrens goda namn och rykte bibehålles så långt det bara är möjligt.
Det kan vi alla vara säkra på.
Inom olika branscher talas det om avkastningsvärden efter olika stora kalkylräntor. Men allt mellan 5 och 15 procent brukar nämnas. Om vi leker med tanken att 7,5 procent är rimligt borde vinsten räcka till ett värde på 245 miljoner kronor.
Men protesterar någon, i den redovisade vinsten ska utgifter för så kallade immateriella rättigheter knutna till Astrid Lindgrens namn, räknas bort. Dessa rättigheter, exempelvis upphovsrätt, patenträtt, varumärkesrätt m.m, äger Saltkråkan AB. Men tack vare ett långvarigt samarbete har kostnaden avtalats bort.
Den frågan som ekonomer borde fundera över är om dessa rättigheter är värda motsvarande 90 procent av vinsten.
Och här kommer vi in på den andra punkten som är tveksam. Detta "marknadsintresse" vet vi inte ett dyft om eftersom Astrid Lindgrens Värld uppenbarligen ej varit ute till försäljning på den så kallade "marknaden".
Jag är av den bestämda uppfattningen att marknadsintresset för en temapark i Astrid Lindgrens namn, i Småland, i Vimmerby, är enormt.
Jag är övertygad om att det finns ett stort intresse från lokala affärsmän i den här delen av Sverige att ta över som ägare.
Jag är övertygad om att med genomtänkta investeringar, och en ordentlig hög av riskkapital i botten - kan besöksantalet på sikt fördubblas, jämfört med idag.
Den här affären har presenterats utan några förberedande diskussioner i media och bland allmänheten. Den villkoras visserligen av ett godkännande från högre kommunal instans.
Men i denna fråga, liksom de flesta andra stora frågor i Vimmerby kommun, står av någon märklig anledning en fullständigt enig politisk ledning bakom beslutet. En orubblig allians, som alldeles oavsett politisk hemvist, vägrar lyssna på invändningar och argument.
Ett faktum som känns både lugnande och frustrerande på samma gång. Fast med tanken på demokratin, kanske mest oroande.
Alf Wesik