Så långt det är möjligt, givetvis. Det handlar om politiska ställningstagande också. Så länge allt har skötts enligt boken, alltså den demokratiska regelboken, så kan man inte klaga.
Problemet är bara att min egen regelbok för Vimmerby kommun innehåller förutom den otrolig tillgång som det innebär att ha Vimmerby stad mitt i centrum av kommunen, en rad fantastiska kransorter. Vi har Pelarne och Rumskulla med sin historia av Astrid Lindgren och enastående natur, med sina kyrkor, vi har Frödinge med sina sågverk och mejeriet och sina ostkakor, som förresten är som allra godast när de är försiktigt värmda, endast svagt ljumma ska de vara, vi har Djursdala med sågen och sin otroliga bybildning, med alla dessa fantastiska lagårdar på rad, ett böljande kuperat landskap och en otrolig kyrka, vi har Tuna med sitt mejeri, sin otroliga kulturhistoria med Tuna Gård som stolt medelpunkt, vi har Locknevi med en enastående bybildning, kyrkan, sjöarna och naturen.
De båda, Ivar Gustafsson i Storebro och Bengt Ansgarius Svensson i Gullringen, har drivits av en vilja att expandera och ständigt skjuta sina idéer framåt steg för steg. De har också förstått sambandet mellan företagets framgång och personalen. För att nå framgång i stora industrier krävs att personalen trivs, utvecklas i sitt kunnande - och stannar kvar inom sina respektive företag.
Nu har yttre förutsättningar gjort att de ursprungliga verksamheterna minskat i omfattning. Men massor av industriella avläggare lever kvar och frodas i samma anda.
Av den anledning känns det verkligen bittert när dagens styrande inte förstår vikten av att vårda de tillgångar som finns. Jag anser att Storebro och Gullringen är tillgångar för hela Vimmerby kommun.
Landets förnämsta.., javisst, vid den stora båtmässan i Göteborg häromdagen, vann återigen en elev från Storebro Båtbyggarskola utmärkelsen som landets bästa båtbyggarelev. Inte illa alls.
Så när båtbyggarskolan sakta sjunker under vattenytan så är det definitivt med akterflaggan i topp. Sorgligt och framför allt riktigt svagt av politikerna i Vimmerby.
Därför är det illa att politikerna inte nappar med öppna armar för det senaste fantastiska förslaget, nämligen det som innebär att Gullringshus huvudkontor byggs om till ett äldreboende, till ett så kallat trygghetsboende.
Sällan eller aldrig har förutsättningarna varit bättre. Dels finns byggnaden i sig fantastiskt bevarad, i princip ett kulturminne i sig själv, dels finns helt perfekta omgivningar redan klara. Det blir en klar win-win situation såväl ekonomiskt som praktiskt.
Och till detta ställer sig styrelsen för Vimarhem tveksam. Jag kan inte förstå att kransorterna väger så lätt i den samlade kommunala bedömningen. Jag kan inte förstå att de kommer undan.
Här får Vimarhem ett erbjudande som är svårt att motstå, se artikel på Vimmerbysidorna i dagens tidning, och ändå blir mottagandet njuggt.
Här finns redan lokaler för restaurang, bibliotek, minnesrum, privatpraktiserande läkare, massage- och fotvård, frisör och så vidare. Dessutom lägenheter i en fantastisk byggnad i olika storlekar. Här finns omgivningar med en nyanlagd park med boulebanor, bänkar och strövstigar, här finns simhall, tennisbanor, golfbana och apoteksutlämning. Allt finns redan.
Allt är upplagt för ett trygghetsboende av högsta internationella standard. Med närheten till demensboendet Ådala och möjligheter till samutnyttjande av vaktmästeri, personal och annat. Med ytterligare ett tiotal platser på demensboendet Ådala, samt ett 20-tal lägenheter i trygghetsboendet, blir det plats för cirka 50-60 personer plus personal.
Allt detta för en kostnad som bara är bråkdelen av vad det skulle kosta att bygga detta i nyproduktion. Och så attraktivt det skulle bli, med ett välskött attraktivt äldreboendealternativ i Gullringen, alldeles intill Vervelån.
Det ekonomiska vågspelet är dessutom minimalt eftersom det färdiga äldreboendet skulle drivas i privat regi, förutom demensboendet Ådala. Det kommunala bolaget Vimarhem AB skulle endast vara fastighetsägare.
Dessa planer riktar sig givetvis till en form av äldreboende, som kanske inte passar alla. Men för att skapa en tillfredsställande situation måste det finns olika alternativ, en valfrihet. Tack vare detta skapas också ekonomiska möjligheter till andra former av äldreomsorg.
Det råder ingen tvekan om att hela anläggningen skulle betyda mycket för Gullringen samhälle. Dels skulle det bli liv och rörelse i området igen, det skulle krävas en hel del personal, det skulle stimulera inflyttning från inte bara kommunen, utan från andra delar av landet.
Det skulle dessutom skapas underlag för butiker på orten, och kanske i själva trygghetsboendet, det skulle skapas incitament för serviceföretag och därmed generera bra skatteintäkter till kommunen.
Alf Wesik