På så sätt skapar arbetsgivaren genom bra företagande ekonomiskt utrymme att gå fackens krav till mötes och därmed skapa förutsättningar för ytterligare expansion och välfärd.
Men detta sunda, om än ibland mycket hetsiga, spel har med tiden förändrats. De flesta mycket duktiga och framgångsrika företagsledare idag, inser värdet av nöjda och glada medarbetare. Konkurrensen om riktigt bra arbetskraft har drivit upp lönenivåer och ekonomiska uppgörelser så att fackens grundkrav ofta är helt inaktuella.
Facken å sin sida har tvingats vidkänna många skandaler där metoder och roffarmetalitet inte står de värsta kapitalisterna långt efter. Ur denna upp och nedvända värld har skapats en situation där grundvärderingar inte längre betyder något, utan där alla försöker använda diverse mer eller mindre ljusskygga metoder för att ytterligare förbättra sina positioner och möjligheter.
Det blev en form av tvärtompolitik där fackets anseende, som värnare för de svaga i samhället, och tillvaratagande av enskilde små personers intresse, fick sig alltfler törnar ju längre konflikten och blockaden pågick.
Ganska snart utkristalliserades kraven från att ha varit konkreta, ekonomiska och arbetsmiljömässiga - till att bli en fråga om ideologi och prestige. Ganska snart visade det sig att de lettiska arbetarna var priviligierade och att inte mycket fattades dem, åtminstone inte jämfört med andra lettiska byggnadsarbetare i hemlandet.
De svenska fackets alla krav visade sig vara slag i luften. Helt värdelösa för de lettiska arbetarna som knappast hälsade det svenska fackets hårda arbete med glädje, utan snarare tvärtom.
Gamla invanda traditioner och decennier av enahanda styre hade gjort att synpunkter om trafik, handelshinder, alkohol, kollektivavtal, och mycket annat, var cementerade in i svenska medvetanden. Jag får ofta uppfattningen, kanske har jag fel, men jag framhärdar, att vi svenskar har en tendens att tro att allt svenskt är bäst. Svenska metoder och svenska uppfattningar och svenska värderingar är bäst. Inte bara för att fakta säger det, utan mest för att det rör sig mest om just "svenska regler".
EU-medlemskapet är säkert bra på många olika sätt och vis. Den kanske bästa är ändå att vi tvingas, hur otäckt det än är, att ställa invanda begrepp helt på huvudet. I själva unionstanken ingår som ett paket på posten att inte bara driva egna förslag och uppfattningar - utan även att acceptera andras åsikter. Det kallas att kompromissa.
Genom en sådan rörlighet får vi bland annat acceptera att det kommer utländska arbetare till Sverige och utför sina uppdrag. Vi får acceptera att dessa utländska företag kanske är billigare än de svenska, och vi kanske - e och fasa - måste acceptera att de är duktigare. Vad vet jag?
Men en vinst är att konkurrensen ökar för alla svenskar. Priset faller och utbudet blir mycket, mycket större.
Och glöm inte heller att svenska företag i den fria rörlighetens namn även äger rätt att vara ute och fightas på den internationella marknaden. Och det bör de kunna klara av. För på sikt kommer självklart olika länders lönenivåer och personalomkostnader att regleras och integreras, på sikt kommer marknaden via tillgång och efterfrågan att styra upp sig självt.
Om bara det svenska facket kan hålla fingrarna från syltburken och acceptera att vi lever på 200-talet. I EU.
Alf Wesik