Av den anledningen både förstår jag och förundras över Metallica- och festivaldebatten i Hultsfred. Som ett långt dånande trumsolo verkar argumenten dunkas fram. Allt verkar vara svart eller vitt, inga grånyanser, ingen plats för förståelse för vad "motståndaren" har att säga.
Människor som bor i närheten tycker inte om att deras vardag störs av något som de själva inte gillar. Människor som har naturvårds- och hembygdsengagemang oroas inför utsikten att deras käraste intressen får sig en törn.
Det är okej, jag förstår deras oro. Men jag förstår inte reaktionerna, jag förstår inte de så kategoriska argumenten. Ibland får man helt enkelt försöka svälja och gå vidare. Man får försöka ta det onda med det goda.
Jag minns själv, lite luddigt faktiskt, när jag växte upp i Storebro. Den årliga Storebrofesten lockade besökare från när och fjärran, bortåt 7 000 vill jag minnas att det var på plats varje år, liksom 1 500 på lördagskvällen. Den var så stor festen, att Storebro uppmärksammades i riksmedia. Det kom så många besökare att det stod bilar parkerade runt om på gator, uppfarter och trädgårdar i halva samhället.
Det var helt enkelt fantastiskt. Det går knappast att hitta någon Storebrobo som har något negativt att säga om Storebrofesterna, eller de konserter som genomfördes i parken med Abba, Demis Roussos med flera.
Men det var ju trevliga familjeföreställningar, opponerar sig säkert någon. Ja, det var det, men inte hela tiden. Det var fest värre på lördagskvällen och festligt värre på söndagen, om vi säger så.
Och mycket riktigt var det många på den tiden som förfasades över allt oljud som artisterna presterade - jodå, det fanns förstärkare även på den tiden. "De kan ju inte spela rent, de där Beatles".
Många klagade på alla bilar som stod överallt och på alla människor som festade. Men vad sjutton, de var ju så kul. Storebro levde, det hände något.
Ingen, vad jag vet i alla fall, vill idag ha de Storebrofester som Byggnadsföreningen arrangerade ogjorda.
Snacket om att Hultsfredsfestivalen går minus lite då och då, beskriver bara halva sanningen. Alla de inkomster som festivalen generar andra Hultsfredsbor än arrangörsföreningen, som butiker, hotell, företag och restauranger, utgör den andra halvan av sanningen. Och hela skillnaden.
För att inte tala om den marknadsföring som festivalen ger kommunen, de utbildningsplatser på högskolenivå som genereras, huspriser - ortens förmåga att hålla ungarna kvar i samhället.
Detta betyder inte att Rockparty ska driva någon verksamhet med förlust - det får inte ske med 25 000 betalande festivalbesökare. Då är något fel.
Metallica är ett av världens största band. Bara Stones är större. Det är amerikaner som spelat ihop sedan början av 80-talet, tror jag. De spelar i sommar bland annat i London, Paris, Rotterdam, Milano och Rom.
Och så Hultsfred, då. En Metropol det också, men av helt andra skäl.
Hultsfredsfestivalen sker i år den 8 till 10 juli och Sonispherefestivalen en vecka senare, den 18 juli. Under den här perioden kommer Hultsfred att dominera nöjessidorna i svensk press. Och förmodligen även nyhetssidorna. Och kultursidorna. Och ekonomisidorna.
Visst, det går inte att blunda för att när det samlas 30 000 människor, så för det med sig negativa bieffekter.
Men ibland är det bara att svälja och gå vidare. De negativa effekterna går att överleva, om vi ska vara helt uppriktiga. De positiva går inte att mäta, de är av avgörande betydelse för Hultsfred, liksom för hela regionen.
Det finns de som klagar på Visfestivalen i Västervik, Skogselmia i Jönköping, Midsommarfirandet på Skansen och förmodligen Trandansen i Hornborgasjön också. Men vi är så oändligt många fler som inser fördelarna. Så oändligt många fler.
Alf Wesik