Denna ständiga försiktighet, på gränsen till paranoid, bör inte gå hem hos människor. Hos medborgare som är vana vid, sedan generationer, expansivt och vidlyftigt styre. Som är vana vid att ständigt få nya resurser att röra sig med.
Visserligen evigt ackompanjerat av skattehöjningar i ungefär samma takt, men ändå. Det är ju ändå himla kul så länge det varar.
Som sagt, det bör inte fungera.
Men det gör det, jag tror vi har nått en punkt i det svenska samhället där folk inser att efterfrågan och tillgång, måste vara kompatibla. Vi har under många, många år levt i en verklighet där efterfrågan varit betydligt större än tillgången. Och det har inte hindrat någon.
Denna übersnåla taktik som Anders Borg kör vidare med, vinner fler och fler anhängare.
Hans försiktiga modell vinner erkännande inte bara nationellt utan även internationellt - och från att under de senaste 40 åren tvingats se Sverige sjunka som en gråsten genom alla välstånds- och finansjämförelsetabeller - så får vi plötsligt beröm igen.
Utmärker oss positivt, lite som klassens ordningsman. Inte så poppigt kanske, lite tråkigt kanske - men så jättetrevligt att kunna konstatera att de gränser som ska gälla i framtiden för övriga EU-länder, klarar Sverige redan idag.
Det arbete som inleddes under den borgerliga regeringens första mandatperiod fortsätter nu i oförminskad skala. Och trots att Sverige nu har mycket starka finanser vill inte Anders Borg blåsa faran över.
Förstärkningen av den svenska ekonomin fortsätter.
I propositionen talas det nu om en långsam ökad sysselsättning och 6,0 procent i åldrarna 15-74 år, lagom till nästa val 2014.
Det är en mycket defensiv hållning. Särskilt som svensk exportindustri verkligen vädrar morgonluft. Jag tror att en del av förklaringen hittas i att den djupa finanskrisen tvingade många företag, stora som små, att effektivisera, rationalisera och kanske automatisera. De upptäckte att det fungerar ändå och maskiner och datorprogram blir en allt tuffare konkurrent på arbetsmarknaden.
Pensionärerna har varit extremt högljudda under valrörelsen. Med rätta. Alla offentliga besparingar har ju som syfte att kunna vidmakthålla inte bara en bra, utan en nivå i världsklass, när det gäller vård, skola och omsorg. Det är samhällets grundpelare och dessa får vi aldrig börja tumma på.
Regeringen lovade redan i valrörelsen fem miljarder i skattesänkningar för pensionärer 2011 och nu adderas detta löfte med ytterligare 2,5 miljarder. Målet måste vara att helt avskaffa skattegapet och ge våra äldre fullt värde åter.
Jo, att sparsamhet åter blivit en dygd. Att sparsamhet, på gränsen till snålhet, blivit ett vinnande koncept.
Som inte bara ger bättre nattsömn, utan även flera röster.
Jag tror att de flesta valanalyser som nu görs i olika partier kommer att konstatera att folk är smartare än partistrategerna tror. De ser rakt igenom fagra löften och vill ha en varaktig långsam förbättring, snarare än tillfälliga fläskiga kickar.
Genom att få bättre ordning i kommunerna kan de senaste decenniernas trend, att ständigt höja skatterna, brytas. Kommunernas allt större kostymer måste bantas - alla projekt måste ses över och fokus måste flyttas över till kommunernas huvudansvar, nämligen vård, skola och omsorg.
För att nå dit måste näringslivet utvecklas. Vi vill inte se flummiga destinations- och visionsprojekt, som inte ger andra än dyra konsulter, sysselsättning - utan varaktiga satsningar på industrimark, industrilokaler, minskad kommunal byråkrati och ökat företagarinflytande.
Alla måste jobba för en situation där efterfrågan och tillgång är kompatibla.
Oavsett politisk färg måste helt enkelt kommunpolitikerna agera betydligt starkare och verkligen trimma sin förmåga att säga nej, våga vara snåla.
Utvecklingen inom kommunsektorn förväntas trots åtta miljarder extra i statsbidrag under 2011, vara bister.
Det finns dock ett kommunalt område vi inte ska vänta med satsningar och det gäller äldrebostäder. Jag tror att alternativa bostadsformer för äldre, lika väl som en bra matkvalitet, kommer att bli en viktig konkurrensfråga kommuner emellan.
Äldre par måste i Sverige, ett av världens rikaste länder, få bo kvar tillsammans även under livets sista år. Regeringen utlovar dessutom extrapengar till de kommuner som skapar ökade möjligheter till detta.
Alf Wesik