Men var så säker, oavsett hur stort intresse frågan om framtida storregioner röner, så kommer den att engagera. För eller senare.
Den tid kommer när näringslivet märker hur viktiga infrastrukturfrågorna är för företagens utveckling och expansion. Och att hotande moln lurar i horisonten.
Alla som söker sjukvård, därmed i princip samtliga i samhället, kommer att upptäcka att sjukhusens placering och framtid är av största betydelse för den egna vården och den egna tryggheten.
Jag kan fortsätta och bocka av fråga efter fråga där den framtida regionindelningen är viktig för invånarna.
Problemet är bara att vid den tidpunkt andra än några tappra politiker, och enstaka invånare, upptäcker att de borde engagera sig... Och säga vad de tycker, försöka påverka. Ja, då kommer det att vara för sent.
Enligt mig har storregionfrågan några inneboende feltänk som är mycket svåra att övervinna. För det första så fokuserar alla, undantagslöst skulle jag vilja drista mig till att påstå, på frågan ur sin egen synvinkel. Från det egna köksbordet.
För så är det. Ett påbud har utgått uppifrån, läs Stockholm, som säger att i det fall inget förslag om regionutseende inkommit under detta år, så blir det kartritande med lång linjal, snarare än känsla och finess.
Dessutom måste förslaget "underifrån" vara enigt. Det vill säg att om Östergötland och hela Småland och hela Blekingen vill bli ihop i en enda stor Östra Götalandsregion, så gäller det att få med blekingarna på vagnen, de som sneglar på Skåne och kontinenten och Öresund. Med samma längtan i blicken som Frank och många andra ledande politiker i Kronoberg, Växjö.
Det gäller att få det att vattnas i munnen på Jönköpingspolitikerna när de överväger att ge upp sina egna tankar på residensherravälde, för att istället överlämna chefsklubban till Linköping. Det gäller att få Stjernqvist i Norrköping att begripa att ett samarbete med Kalmar är mer lukrativt än ett samarbete med Stockholm.
Så här kan jag fortsätta. Ett enda Mission impossible 8. Inte ens Tom Cruise skulle klara det uppdraget.
Men om nu storregioner med mellan 1 och 1,5 miljoner invånare är lösningen på livets gåta, så undrar jag; varför stanna där? Varför bara låta sig nöja med att bli lycklig, när man kan tillbringa resten av livet i någon form av eufori istället. Varför inte göra de nya storregionerna ännu större?
Typ fyra jätteregioner i Sverige, istället för som nu föreslagna fem eller sex. Varför inte vara så fräck att vi kunde kalla dem Götaland, Svealand, Nedre Norrland och Övre Norrland?
Det finns några saker jag är orolig för. Hur kommer administrationen i de nya regionerna att se ut? Hur många nya byråkrater, tjänstemän, konsulter och utredare ska anställas? Hur många nya politiker ska väljas, utbildas, sammanträdas och ersättas?
Hur ofta ska alla nya storregiontjänstemän resa på studiebesök till Kina för att främja samarbeten inom näringslivet?
Den framtida administrationen alltså. Hur många? För hur mycket? Och var?
Vidare oroar jag mig för de två, som det utpekas, huvudområdena för storregionerna; det vill säga sjukvården och infrastrukturen.
Det är för mig de två enda frågor i samhället där gränser inte får styra. Näringslivet och turismen, och småkommunerna, är beroende av stora fina vägar, av bra utbyggd infrastruktur.
Men vägarna har en tendens att fortsätta även över gränser. De är gränslösa. Därmed kommer de nu föreslagna storregionerna, hur de än kommer att utformas, att vara för små för framtida infrastruktursatsningar.
Det kommer med andra ord inte att dröja länge förrän en av regiontalibanernas viktigaste sakfråga, kommer att brytas ut ur de nya regionerna. Kanske kan det bli något system typ... typ, Vägverket i framtiden?
Sjukvården i vårt land måste byggas så att alla oavsett bostads- eller arbetsplats, kan leva tryggt. Frisk som krasslig. Som jättesjuk.
För att kunna ha råd med all den nya administration som blir fallet med de nya storregionerna, måste vi spara överallt. Exempelvis på sjukhus, vare sig de heter vårdcentraler, eller något annat. Exempelvis har vi idag sjukhus i någon form i Kisa, Vimmerby och Västervik. Dessa har varit föremål för många nedläggningshot. Läget har varit allvarligt, till och med livshotande, vid massor av tillfällen. Just nu är läget stabilt.
Mycket tack vare att Kisa ligger längst söderut i en region, det vill säga Östergötland. Vimmerby och Västervik ligger längst norr ut i en annan region, Kalmar. I den nya regionen hamnar alla dessa sjukhus om än inte exakt i mitten, så betydligt mer centrerat i alla fall - och därmed kommer de att bli föremål för nya elaka baciller.
Samma sak för mindre sjukhus i Kronoberg, i Blekinge och Jönköping.
Se där, massor av frågor att ta ställning till. Synd bara att de har så förtvivlat svårt att engagera. Så himla synd.
Alf Wesik