Problemet uppstår när man försöker göra någon sorts sammanfattning av alla dessa tvärsäkra uttalanden. Då pratar de verkligen inte med en stämma - då spretar det åt alla olika håll.
I Norrköping tittar man självklart norrut, mot Sveriges smältdegel Stockholm och Mälarregionen, i Linköping ser man visserligen söderut, mot Småland, men man kan inte tänka sig en framtid utan sin ständiga hatkärlek, Norrköping, vid sin sida. I Vimmerby och Västervik pekar man norrut, och håvar samtidigt med sig hela Småland i famnen, och halva Blekinge. Utan att först bjuda upp till dans. Från Kalmar är det väldigt, väldigt långt till Linköping och det känns svårarbetat redan från början. Inte många samordningsvinster att hämta där precis.
Och så har vi ju Jönköping förstås. Där har politikerna verkligen satt ner foten. De vill vara för sig själva minsann, de släpper inte någon inpå livet.
Så nästa gång ni hör eller ser någon svalt leende politiker uttrycka sig att allt är klart, inga bekymmer, det är lugnt - tro honom eller henne, inte. Problemet är att för att få igenom ett eget förslag till framtida region krävs en absolut enhällig ansökan från hela den tilltänkta regionen. Och den ska vara inne redan i år för att vi ska slippa den märkliga ordningen att Stockholm bestämmer var våra skor ska stå.
Med tanke på att nuvarande indelning är typ 300 år eller något liknande, så är det en betydligt viktigare fråga än vad de flesta verkar uppfatta. Det handlar om var skolor ska placeras, statliga institutioner, tingsrätter, polisorganisationer, universitetssjukhus - och i exakt lika stor omfattning, var dylika inrättning i.n.t.e. ska inrättas.
Klart att de ska ha en bra väg mellan hamnstäderna på ostkusten, men frågan är om det sker på bekostnad av Stångådalsbanan, Kust-till-kust banan och Rv 23/34. När man i dessa dagar färdas med bil genom Kisa så börjar man ju faktiskt undra.
Det handlar om inlandets pulsåder. Den är verkligen drabbad av en förträngning som inte bara kostar irritation och snabba febertoppar. Den drabbar näringslivet rent konkret också.
Och detta sker medan alla bilister, lastbilschaufförer i allmänhet, och alla Kisabor i synnerhet, bara skakar på huvudet. Förundrat.
För så här är det, att det har lappats och lagats på genomfarten genom Kisa så länge jag kan minnas. Strategin från de som ansvarar för planeringen av riksvägarna verkar närmast föra något sorts psykologiskt krig mot Kindaborna.
Det började med byggandet av rondellen. Resultatet blev bra, men byggnationen tärde på tålamodet medan det pågick. Sedan fortsatte det med ny beläggning, gatstenarna fick stryka på foten och vacker ytterst slätstruken asfalt lades på istället. Febertopp igen.
Nåväl, när ena sidans GC-väg stod lite halvklar, beslutades att hela genomfarten skulle grävas upp igen och förses med kulvertar till fjärrvärme från sågen. Jättebra för sågen och för vissa fastighetsägare, men febertopp igen, för alla bilister.
Knappt hade gatorna skyfflats igen när det plötsligt beslutades att även den andra sidan av riksvägen ska förses med en bred gång- och cykelväg. Gatan grävdes upp igen. Det är detta byggarbete som pågår för närvarande.
Det medför att en av södra inlandets allra mest trafikerade vägstråk är trafikljusreglerad. Att genomfarten är så smal stundtals att vissa lastbilar helt enkelt inte kommer igenom. Handeln i Kisa lider, den nyöppnade kiosken förlorar hälften av sin omsättning, och lastbilar med bred last hänvisas till att köra över Jönköping istället.
Det är en kaosartat trafiksituation i Kisa, en riktig trafikinfarkt. Om syftet är att få fler sympatisörer att föredra en förbifart, så är de på väg att lyckas.
Det är jättebra med snabba bra vägstråk utan hinder, utan avbrott genom samhällen, men samtidigt är genomfarterna ofta småsamhällenas livsnerv. Även om inte alla bilister och lasbilschaufförer stannar till i småorterna så gör några det - och det kan vara just denna marginalförsäljning som fackbutiker, bensinstationer och livsmedelsbutiker, lever av. Det kan vara just dessa kunder som gör att posten, bankkontor och apotek får vara kvar.
Kort sagt är det en tveeggad historia, detta med förbifarter. Det har alltid varit så att politiker jobbat intensivt med tillskapande av förbifarter, ända till dess de står klara - då vänder samma politiker plötsligt fokus. Till att istället göra allt för att få in trafikanterna igen.
Få tillbaka livet och rörelsen, framtidstron och syret.
Dessa ställningstaganden måste också vägas in i regionplanerna. Det kommer att bli konkurrens om infrastrukturmedlen inte bara mellan de nya storregionerna, utan även inom de nya jätteregionerna. Stångådalsbanan måste finnas med i dessa diskussioner, liksom Kisa samhälle.
Det måste för det första bli en ordentlig diskussion bland alla berörda instanser i Kinda. Kommunen, politiker och partier, måste självklart diskutera frågan demokratiskt, ställa tysthetsavtalet i skamvrån, och komma fram till en linje med bred folklig förankring.
Det räcker verkligen inte att visa upp ett färdig- och slutdiskuterat dokument.
Hur detta ska ske vet inte jag, och därför tror jag fortfarande inte att en förbifart är bästa lösningen. Handeln är livsviktig för ett samhälle, och handelns åsikter måste därför väga blytungt i sammanhanget.
Det finns massor av samhällen och kommuner som kan vara värda studiebesök. Nya förbifarten förbi Rimforsa var bra ur vissa synvinklar, förödande ur andra. Vad har partierna i Kinda, i en framtida region dragit för slutsatser av detta? Vilka motåtgärder är planerade?
Det nya köpcentrat vid rondellen är värt alla lyckönskningar, och kanske kan det vara startskottet till ännu mer omfattande handelns- och butiksytor vid Hackel?
Det är dags att politikerna formar en linje, ser långsiktigt och har ett uttalat mål. Då kanske vi kan acceptera byggkaoset genom Kisa.
Men hur ska vi få Hjalmarsson i Västervik att lägga sin röst för Kinda, hur ska vi få Frank i Växjö att tycka till om Kinda, liksom Jönköpings och Kalmars och Blekingekommunernas politiska ledning?
Alf Wesik