Den i och för sig mycket omfattande enkätundersökning som VTI gjort bygger på tre olika framtidsbilder som människor fått svara på.
Alternativ ett innebär en framtid i Linköping där det arbetas för, och nu citerar jag eftersom det är den springande punkten i mitt resonemang; "Bättre framkomlighet och mer gatuutrymme åt bilarna i Linköpings stadskärna".
Alternativ två innebär; "Lägre hastighet inom Linköpings stadskärna".
Alternativ tre innebär: "En stadskärna där gång, cykel och kollektivtrafik prioriteras".
Nu till det intressanta, nämligen vad folk har röstat på i valet mellan dessa tre alternativ. Alternativ ett fick 19,3 procent, alternativ två fick 30,2 procent och alternativ tre fick 50,5 procent.
Därmed konstateras från ansvariga att alternativ tre vunnit. Ganska rejält också för den delen, med egen majoritet till och med?
För mig är slutsatsen som dras, nämligen den att Linköpingsborna vill ha en mer restriktiv hållning till bilen i centrum, helt tokdum. Det går väl inte att dra några sådana slutsatser alls!?
Själv skulle jag utan att tveka rösta för alla tre alternativen. Jag tycker att alla har en poäng.
Och vad skulle forskarna på VTI dra för slutsats av mitt röstande då - jo att jag är för bilar, och samtidigt emot dem, att jag vill ha smalare gator, och samtidigt bredare, att jag vill ha lägre hastighet och samtidigt högre.
Nej, en stadskärna utan butiker är ingen stadskärna. Och utan bilar skulle de centrumförlagda butikerna ha mycket svårt att hävda sig, särskilt som de betydligt mer lättillgängliga köpcentrumen bara växer och växer.
Allt står i symbios. Och det går inte att dela upp framtiden i tre tårtbitar och tro att det är någon sorts allsmäktig lösning. Vi kan inte leva av tårta allena.
Det är vetenskapligt fastlagt att bilar är hårda och barn är mjuka. Men nu är det faktiskt så att vi måste ha såväl bilar som barn för att överleva i en framtid.
Det går helt enkelt inte att knöla ihop en hel storstads framtid i tre frågeställningar och tro att det är lösningen på alla problem, fem mandatperioder framåt.
Nej, precis som vanligt har vi invånare rätt att välja våra representanter, alltså våra politiker, och vi har samma rätt att kräva att de tar beslut åt oss. De svåra besluten. De tuffa besluten. Grundade på verkligheten, på vad tjänstemännen säger, olika lobbygrupper, såsom handlarnas organisationer, gröna miljörörelser och allt, allt allt.
Det är svåra beslut men det är viktiga beslut. Den enda fråga jag skulle kunna tänka mig att VTI skulle kunna ställa till 1 500 Linköpingsbor och med gott samvete kunna dra en vettig slutsats av är följande;
"Vill du ha en död eller en levande stadskärna."
Jag tror att det i princip skulle bli 100 procent bifall till det levande alternativet.
I en levande stadskärna ingår gator, parkeringar, människor, kunder, parkeringshus, kollektivtrafik, bilister, parker, butiker och, och nej, nu tar bläcket snart slut. Kort sagt är en levande stadskärna som livet, oförutsägbart, svårt att tillfredsställa och förbaskat roligt.
För så tokigt är det i det komplicerade livet, att även gigantiska köpcentrum, behöver de små, nära småbutikerna i stadskärnorna, för att kunna överleva och expandera. Allt sker i symbios och hur mycket vi än hatar att livets frågor är komplicerade, så måste vi ta itu med dem. En och en.
Och ja, centrumbutikerna behöver även köpcentrana.
Det är inte så enkelt som att fråga VTI vilken maträtt som är godast, raggmunk eller stekt strömming, vilket TV-program som är bäst, Robinson eller Babel, vilken hobby som Linköpingsborna gillar allra mest, flugfiske eller röstfiske.
Nej, enkäten kan förpassas långt ner i stadshusets arkiv. Kostnaden kan ansvariga försöka inkorporera i något lämpligt julbord.
För detta var helt enkelt ett alldeles onödigt och meningslöst dopp i grytan. Ett experiment som inte behöver upprepas.
Alf Wesik