Men när detta engagemang plötsligt ändrades till att bygga på statsbidrag genom Sidas organisation ICLD, blev det rena vita ljuset plötsligt gråglåmigt och trist. Visserligen ställer Kinda kommun också upp med pengar till verksamheter, men det mesta bygger på statsbidrag.
Det är principen som felar.
Jag vill inte gå så långt att jag kallar de ständiga resorna i samband med att samarbetet ska utvärderas, som semestertripper, som folkpartiet med Lars Karlsson i spetsen, uttrycker saken.
Jag vill gå längre - det är semestertrippar på betald arbetstid. För inte tar väl Afrikaresenärerna ut semesterdagar under sina Afrikaresor.
Varför är jag då kritisk? Jo därför att det inte ställs särskilt hårda krav på samhällsnyttan efter varje resa. Jag har tagit del av tidigare resors utvärderingar, inlämnade av Kinda kommun, och de lämnar oerhört mycket övrigt att önska.
Senast blev det bottenbetyg, en etta (1) från ICLD, för uppföljning och spridning, liksom för ömsesidighet. Just ömsesidigheten speglar vilken nytta Kinda kommun haft av projektet.
Jag ifrågasätter ingalunda vissa Kisabors lojalitet och engagemang för sina vänner i Kimilili, men när de nu klagar på att indraget kommunalt stöd skulle innebära "svek", "att dörrar stängs", "att Kinda förlorar anseende", "att Kinda måste engagera sig internationellt" - så är det inget annat än läpparnas bekännelse.
Det är genant enkelt att peta hål på de blågula ballonger som anhängarna envist blåser upp. Att som Anders Ljung (C) påstå att han för egen del lärt sig det engelska språket bättre genom resorna, är ju glädjande för honom - men knappast för någon annan Kindabo, eller någon Kimilili-bo. Att Kindaborna överlag är positiva och att invånarna "fått en annan syn på tillvaron" tvivlar jag på.
Kanske undgås vi inte inom samma kretsar, men några vidgade vyer präglade av öppna sinnen och internationell humanglädje, har inte jag noterat. Vidare att som Lena Käcker Johansson (FP) säga att "det är viktigt att få kunskap om hur det är ute i världen", låter ju förvisso spännande. Men bör pröjsas av den som känner en trängande global kunskapstörst. Inte av det allmänna.
Moderaten Åke Almqvist efterlyser mer utbyte för Kindaborna. När det gäller en utveckling av Kinda tror jag bestämt det finns massor av andra platser att söka idéer och motivation ifrån, som passar bättre in på Kinda specifika profil.
Som det inte är så förtvivlat långt till.
Eftersom Kinda kommun inte är fulländad på något sätt. Eftersom alla frågor och behov och önskemål och bekymmer, näppeligen är fixade och avbockade, så måste det helt enkelt vara fel att ge sig ut på liknande tids- och kostnadskrävande äventyr. Det säger om inte annat, vanligt hederligt centerpartistiskt bondförnuft.
Så säger förresten kommunallagen i sin allra första paragraf.
Men blir det då inte synd om Kimilili, om utbytet med Kinda upphör? Hur blir det med solfångaren på socialchefens hus, som en tjänsteman från Kinda monterade?
Många svåra frågor, visst, men saken är den att Kindas gåvobehov inte behöver upphöra. Kommun kan ta initiativ till årliga insamlingar för Kimilili, och skicka ner insamlade pengar via någon erkänd hjälporganisation. Låt gärna de fantastiska eldsjälarna Eric Björklund och Ture Göransson tillsammans bli kommunens insamlingsgeneraler.
I dessa tider av dreglande politisk korrekthet, lär det inte bli någon majoritet för avslutande av Kimilili-projektet, men jag noterar det glädjande att politikerna över huvud taget törs höja rösten och ifrågasätta. Jag gläds även över att den våtvarma munkavle som Kindapolitikerna belagts med, sedan senaste valet, i alla fall inom alliansen, verkar ha lösts upp och försvunnit i ett intet.
Thank you, Ljung och Almqvist och ni andra. Och se där, en alldeles gratis engelskalektion, på köpet.
Alf Wesik