Gränsöverskridande politik eller gränslandets förbannelse

Den nya regionindelning diskuteras just i detta tillfälle livligt i olika sammanhang. I princip överallt, utom där den borde diskuteras - nämligen ute bland allmänheten. Å ena sidan innebär större regioner och därmed färre regioner, att gränstrakterna blir färre. Och livet i gränstrakter har alltid varit tufft, rent rättvisemässigt. Det är nämligen så att det rent praktiskt är lättare att samordna service och olika samhällstjänster centralt i ett område, vilket får till följd att områdena längst bort från centrum, läs gränstrakterna, har missgynnats.

Ledaren2009-01-09 07:36
Detta är en ledare.

Färre gränstrakter innebär alltså att den nackdelen minskar i betydelse.
Å andra sidan innebär större regioner och färre gränstrakter att det blir ännu längre bort till regioncentrana, rent matematiskt, eller praktiskt om man så vill.
Visst, det finns invånare som med nya geografiska uppdelningar plötsligt - och utan att flytta sig en centimeter - kommer att befinna sig i händelsernas centrum. Men det blir ännu fler, eftersom regionerna blir större, som hamnar ännu längre ifrån centrum.
Exakt samtidigt blir de geografiska avstånden till centrum, till politikerna, till myndigheterna och till regionsjukvården större för allt fler människor.

Maktbalans
Tanken med den nya regionindelningen är självklar. Större regioner och fler invånare innebär att förslag och regionala frågor kan drivas hårdare. Med mer kraft bakom orden och kraven.
Det finns givetvis fördelar och nackdelar med alla förändringar. Den som motarbetar förändringar enbart för förändringarnas skull gör sig skyldig till ett mycket inskränkt tänkande, som verkligen inte för utvecklingen framåt.
Men i just detta fall är jag ytterst tveksam till vinsterna med större regioner. De som idag förespråkar större regioner tar titt som tätt den tämligen nya Västra Götalands-regionen som exempel. De menar att Västra Götaland utvecklats betydligt bättre än den andra halvan av landet, Östra Götaland, om vi kan kalla området så.
Tankefelet är ju uppenbart. Visst får större regioner mer kraft bakom sina krav, men effekterna uteblir ju helt om samtidigt alla andra får motsvarande större kraft.
Fördelen med större regioner och fler invånare infinner sig ju endast om alla andra områden behåller sin nivå.
Ett fotbollslag som förstärker sin trupp med två pigga brasilianska bolltrollare blir självklart bättre och starkare som lag betraktat. Men skaffar sig alla andra fotbollslag i samma liga vardera två lika pigga, bolltrollande brasilianare, så är ju maktbalansen oförändrad. Chansen till SM-guld är oförändrad.
En sportsligare form av kapprustning.

Käftsmällar
I den norra länsdelen av Kalmar län - och den södra länsdelen av Östergötland - har vi sedan länge känt oss en smula bortglömda. Anledningen till att det har blivit så är den inledningsvis förklarade; nämligen att i takt med att olika myndigheter har fått ständiga besparingskrav på sig har de centraliserats.
Allt i de heliga samordningsvinsternas namn.
Det är ju mycket enkelt att endast se till sig själv. Förespråkarna menar att storregionfrågan genomförs för hela landets bästa - att de nuvarande uråldriga länsgränserna är förlegade. Min uppfattning är ändå sådan, att man ska se frågan i ett större perspektiv, men ändå så nyktert att de fördelar ändringarna för med sig även kommer en själv till del.
Att centraliseringar missgynnat oss i gränstrakterna är uppenbart. Exemplen är oändliga; typ polisen, bankväsendet, arbetsförmedlingen, försäkringskassan, sjukvården, brandkåren, postväsendet, bankerna, tingsrätterna och kronofogdemyndigheterna.
Men istället för tjänstemän och service tystas vi gränstraktare med käftsmällar som fartkameror, polisiära krav på hjälp med så kallad grannsamverkan, minskade eller helt indragna öppettider, oändliga knapptryckningar på servicetelefoner för att till slut hamna hos någon helt oförstånde person i Kiruna, längre insatstider för räddningstjänsten, nedlagda akutmottagningar och längre ambulanstransporter, indragna lantbrevbärartjänster och nedsläckta postkontor, sjukkassehjälp som man måste vara riktigt frisk för att kunna nå, bankservice i egen regi uppe på det så kallade internätet, med mera, med mera.

Förbannelse
I detta perspektiv är det enkelt att fråga sig vad vinsten med större regioner skulle bli. Visst försvinner vissa gränstrakter, men vad hjälper det när det blir ännu längre till regioncentrana. Risken för ytterligare serviceförsämringar ökar, istället för tvärtom.
När intrastrukturpengar pytsas ut av regeringen i ett försök att lindra lågkonjunkturens effekter så är ju det alla tiders. Regeringen höjer ramen för de kommande årens regionala infrastruktursatsningar med 38 procent, eller 219 miljoner i H län. Totalt föreslås anslaget för Kalmar län, omfattande tiden fram till 2021, att uppgå till 793 miljoner kronor.
Den allra största merparten av dessa miljoner hamnar dock på upprustning av vägar som ingen norrakalmarlänsbo, eller södraöstergötlandsbo, någonsin använder sig av. Visst har båda länen nytta av en upprustning av E22, och den är välbehövlig - men vi känner oss återigen bortglömda i det stora sammanhanget. Vi i denna region, och särskilt tillverkningsindustrin, turistnäringen i allmänhet, och Astrid Lindgrens Värld i synnerhet, skulle hellre se att riksväg 34, eller 23 som den nu heter formellt, rustades upp, rakades till och försågs med viltstängsel i hela sin längd. Jaja, vi vet att den planerade förbifarten vid Målilla är kostnadskrävande - men inte i jämförelse med satsningen på E22.
Risken är uppenbar att ännu större regioner innebär mindre service. För oss gränstraktare. Just det är gränslandets förbannelse.

Alf Wesik