När vi i början av veckan kunde läsa nyheten att Storebro skulle bygga en ny 31-fots motorbåt igen, så är det en nyhet som glädjer alldeles särskilt i ett Storebrohjärta. Ägaren Roger von Haugwitz hoppas att gamla Storebrobåtsägare vill prova på varumärket igen.

Så mycket kan vi säga, att Roger von Haugwitz, verkar vara en otroligt duktig företagsledare, han verkar ha en ytterst god smak och han verkar veta vad han vill.

Däremot kan vi konstatera att han är usel på kärlek. Det vet han väl, Roger von Haugwitz, att gammal kärlek aldrig rostar. Gamla Storebrobåtar dör aldrig. Gamla Storebrobåtar guppar bara vidare i nya farleder.

Han behöver alltså inte oroa sig, de flesta som bara det allra minsta kommit i kontakt med en Storebrobåt, glömmer det aldrig. Lycka till Roger von Haugwitz, och framför allt, lycka till ni alla båtbyggare på båtverkstan.

Det har varit ständiga kursjusteringar för personalen. Ibland har de tvingats genomleva fullständiga felnavigeringar, ibland har de forsat fram i god planingsfart, och ibland har de lotsats fullständigt på grund. Det har varit tider med långvarig och djup oro.

Men de har fortsatt att kämpa och nu hoppas vi på nya båtutställningar, nya montrar och nya vidöppet gapande betraktare. I tider när nya produkter poppar upp som maskrosor i gräsmattan, som nya varumärken med überfyndiga engelska namn så behövs de gamla beprövade. Som Storebro.

Vill gräva ner

I dagarna har vi även nåtts av nyheten att Eon är ute och talar om sin nya kraftledning mellan Vimmerby och Kisa. Det är en trevlig nyhet såtillvida att hundramiljonerssatsningen säkrar strömförsörjningen i våra delar av landet.

Men den rör samtidigt återigen upp känslorna något alldeles extra. Eon vill nämligen inte lyssna på markägarna, över hundra lantbrukare och skogsbrukare som vill att 2017, när det nya seklet firades för bara ett ögonblick sedan eller hur? redan har snart 17 år sedan på nacken. Eller blir det 16, jag har inte en aning...

Den nya regionledningen blir därmed en nyhet som både gläder och oroar på samma gång. Markägarna vill gräva ner, Eon vill ha luftkabel.

Sockersöta praliner

Jag har aldrig varit någon stor vän av att släppa på reglerna för strandnära byggande. Helt enkelt därför att våra stränder ska vara till för oss alla. Ska regleras av allemansrätten.

Vår sjöar och våra hav ska kantas av strandnära Storebrobåtar, inte strandnära vita betongvillor, med fasadfönster med såväl utsikt som insikt.

Att locka nya invånare med de allra bästa lägena i Sverige är så kortsiktigt tänkande att näsan vid en jämförelse, känns lång. Tänk er, det vara bara ett knäpp med fingret sedan, det var fyrverkeri, skrämda hundar och nytt sekel. Och det är ändå 17 år sedan. Ja, eller 16?

Och vips så har alla fina lägen försvunnit från kartan. Köpstarka personer kommer att lägga beslag på de här sockersöta pralinerna snabbare än vi hinner säga "försvinn från min tomt". Detta skapar massor av oro.

De finaste strandnära tomterna kommer inte att räcka 17 år. Och sedan är den pralinen ordentligt ursugen. Vad ska vi göra då för att locka nya invånare? Vi kan ju inte hänvisa till att vi har vackra sjöar och hav att besöka.

Att i detta läge, som i Vimmerby, kladda mos på gräddet, genom att sänka bygglovsavgiften från sju tusenlappar till en, verkar ju desperat i överkant. Och hur mycket är sex tusen på tvåmiljonersbyggen, på fyra- eller femmiljonersbyggen jo, en droppe i Gissen.

Personaloro

När moderaterna och liberalerna ifrågasätter samarbetet mellan Hultsfreds och Vimmerby kommuner så reagerar socialdemokrater och centerpartister snabbt. De lägger fingret för munnen och vill att vi inte ska tala om saken, vi ska bara vara tysta. För personalen på förvaltningen kan bli oroad.

Men vad är detta för kvalificerat struntprat? De verkar ha glömt 1) vem som valt dem, 2) vem kommunen ska serva och 3) sunt förnuft. Kommunen har endast tre inkomstkällor; det är skatter, avgifter och bidrag och dessa kosingar står invånarna för. Ledtråd: se punkt ett och två. Ja, och tre.

Personalen ska inte oroas... Men kära nån. Alla bygghandlare då? Alla hantverkare? Alla arkitekter? Alla husfabrikanter? Alla dessa nya invånare som vill bygga strandnära? Alla andra?

Ska de fortsatt tvingas oroa sig? Jag vet att det jäser ute i byggsvängen. Folk är heligt förbaskade över försämringarna i servicen. Öppettider, tillgänglighet, nåbarhet. Och vem får höra det? Politikerna i fullmäktige? Kommunrevisionen?

Knappast. Det är personalen som får höra det. Förbenade byggkunder å ena sidan, stolta kommunpolitiker som vägrar ändra ett dåligt beslut, å den andra. Pest och kolera, fast samtidigt.