Senast var det på Stora Tillväxtdagen i Stockholm den 5 april som han för "511:e gången" fick berätta om hur Västervik som kommun reste sig ur Electrolux-krisen. Det var som ganska nybakad ordförande för kommunstyrelsen som Harald Hjalmarsson, fick den smeten på sitt bord.
Sedan dess har det varit mestadels solsken i Västervik.
Om vi tar den kommunala ekonomin som något slags värdemätare för regionens tillstånd så har allt varit under kontroll.
"Bara finfint, tack". Så sent som i höstas pekade prognoserna på ett hyggligt ekonomiskt resultat för kommunen.
Men sedan i julhelgen förvandlades allt. Då plötsligt visade prognoserna på ett minus på 20 miljoner kronor. Den nye ekonomichefen Anders Björlin ägnade jul- och nyårshelgen förutom åt skinka med Västervikssenap, åt plus och minus. Han konstaterade att allt inte stod rätt till i Västerviks stad.
Nu såg han ett minus på inte mindre än 59 miljoner.
Plötsligt var inte alls så rosaskimrande i Västervik. Ett externt konsultföretag anlitades för att spåra orsakerna och listan på brister blev lång; oklara ansvarsförhållanden, brister i den centrala ekonomifunktionen, brister i det övergripande ekonomiska ansvaret.
Ingen kul läsning för kommunalrådet, ingen kul läsning för invånarna eller näringslivet.
Den bräckliga majoriteten i Västervik, där en allians bestående av moderaterna, centern, folkpartiet, kristdemokrater har lyckats få ett mandats övervikt tack vare stöd från kommunpartiet VDM. I dagens tidning sträcker socialdemokraterna Tomas Kronståhl och Dan Nilsson ut en hjälpande hand.
De menar att det inte räcker med att osthyvla eller ens yxa stycken ur den kommunala verksamheten. De vill att hela den ekonomiska styrningen, med centrala administrativa funktioner måste förändras.
Detta för att ett underskott på sikt på 150 till 200 miljoner ska kunna återställas.
Problemet är bara att samverkan låter bra på papperet. I teorin är samverkansfördelarna många. Tyvärr är samverkans nackdelarna också många.
Olika former av kommunalförbund minskar möjligheten till insyn, leder ofta till fler extremt högavlönade chefer, fler hyrbilar och längre avstånd mellan teori och praktik.
De två pekar vidare på att en modern effektiv organisation sker med hjälp av färre nämnder och förvaltningar. Även där ser det fint ut på papperet. Ansvar och administration kan minskas och ersättningar för nämndsammanträden hålles nere, heter det, liksom arvodena till politiker.
Det personliga engagemanget i hjärtefrågor skiftas ut mot fraser som "jag hinner ej", "tala med någon annan" och slutligen "detta ligger ej på mitt bord".
Vi ska inte underskatta de mindre nämndernas förmåga att kämpa för sin sak, för sin lilla del av budgeten och därmed för "sina" medborgare. Sammanslagningar gör att samma politiker inte behöver argumentera och slåss för sin sak i ett sammanträdesrum, på sant demokratiskt vis, det räcker att han, eller hon, för en stunds inre kamp, i sitt eget huvud. Detta eftersom han har ansvar för både för- och motargumenten.
Han måste få chansen att visa att han och hans allierade kan vända skutan även denna gång. Att Västervik återigen kan gå stärkta ur krisen.
Det yppar sig en möjlighet bara i det faktum att Västerviks kostnadsnivå ligger 80 miljoner kronor högre än jämförbara kommuner. Det gör att det finns ett fullt greppbart sparutrymme.
Att Kronstål och Nilsson räcker ut en hjälpande hand är dock en välsignad akt att tillvarata, så bräcklig som den politiska stabiliteten är. Det är mycket enklare att tippa över gungbrädan åt rätt håll, med ökad tyngdkraft på den egna kanten.
Alf Wesik