Jag minns visserligen ishallsdebatterna, när folk gick på gatorna och protesterade och det mer liknade ett avgörande om en ny istid, än konstis.

Jag minns debatten om Astrid-minnet, om det skulle vara porträttlikt eller symboliskt. Jag minns när konsteliten i Stockholm föreslog gräsmatta över hela Stora Torget. Jag minns fjärrvärmedebatten, om när värmeverket fanns vid gymnasieskolan och eldades med olja. Varken bra för plånboken eller ekonomin.

Minns inte helt
Sedan minns jag debatten kring upprustningen av gymnasieskolan. Och den obegripligt höga kostnaden för den diskreta byggnationen. Slutligen minns jag, men ytterst vagt, diskussionen kring investeringen av stadshuset i Vimmerby. Det kostade 16 miljoner i sin helhet - och renoveringen av gymnasieskolan kostade 105 miljoner, i verkligheten 115.

Sedan minns jag inte mer. I alla fall inget mer som berört människor lika mycket - som årets händelser i Vimmerby. De initierades visserligen innan 2015 men har slagit ut i full blom under det år som sjunger på absolut sista strofen.

Jag tänker givetvis på småskolorna. De skolor som är mer än bara kunskapens väntrum, utan snarare symboler för hur framtiden i vår lilla kommun ska se ut. Ska vi hoppa på tåget och centralisera till och med småungarna - eller ska vi hålla ut och försöka ge våra barn och våra boende ute i de små orterna och byarna ytterligare en chans.

I potten ligger ett avgörande - mellan ett liv som det moderna samhället vill att vi ska leva, och det liv som många av oss fortfarande drömmer om att få leva. Ett avgörande mellan att bo i större samhällen med mycket folk, eller på landet med få människor och grannar.

Hög låneskuld
Jag lägger personligen min röst på det senare alternativet. Vi är tyvärr på väg mot en situation där mindre städer blir allt mindre och större städer blir allt större. Redan idag bor var fjärde svensk i Stockholmsregionen - och Stockholm växer med ett Vimmerby kommun per år.

Därför vill jag bevara landet. Jag vill att hela landet ska leva och skolorna spelar en viktig roll i den överlevnadsinstinkten. Såväl symboliskt som rent praktiskt.

Vi har tyvärr det tvivelaktiga nöjet att se tillbaka på en tid när Vimmerby kommun styrdes med järnhand. Varje utgift vägdes först noga och avslogs sedan.

Allting vände när någon kom på den inte alls så briljanta idén att vi skulle satsa oss ur krisen. Det har haft till följd att vi nu står med två konkreta effekter - nämligen en fortsatt kris och en fruktansvärt hög låneskuld.

Ogräset sprider sig
Jag vågar inte ens tänka på vad som händer den dag räntorna går upp, punkt efter punkt.

Men det finns fortfarande avvägande att göra. I skuggan av den kommunala låneskulden på drygt 1 500 miljoner kronor, hisnande, så har vi miljonbelopp att fundera på. Vi ställer oss idag frågan om det är värt mödan att försöka behålla våra småskolor, kort sagt behålla landsbygden levande. Vi ställer oss frågan om Kulturskolan ska vara kvar - och kanske vägas mot småskolorna betydelse.

Vi ställer oss frågan om Astrid Lindgrens Näs kan vara kvar i sin nuvarande form, där miljonbidrag håller piratskeppet flytande. Där den senaste investeringen i trädgårdarna visserligen är underskön, men kommer att kosta i drift- och underhåll i ungefär samma takt som ogräset sprider sig i en grusgång.

Har vi råd med den utgift som bara personalen och högsta ansvariga chef vid Astrid Lindgrens Näs kostar?

Viktiga beslut att fatta
Ska vi ha kvar kulturskolorna i dessa fulla och nuvarande form, ska vi ha kvar småskolorna ute i kransorterna i kommunal regi, ska vi ha kvar Astrid Lindgrens Näs som ett kommunalt bolag?

Se där, några saker att tänka på medan hundarna håller tassarna för öronen, och omöjliga löften formuleras hos var och en av oss.

Gott Nytt År
Alf WesikTyck till!

- Småskolorna ska vara kvar som idag/avvecklas.
- Kulturskolan ska vara kvar som idag/i mindre omfattning.
- Astrid Lindgrens Näs ska vara kvar/ska säljas.