Ledare: Inse skillnaden mellan viktigt - och livsviktigt

Jag erkänner att det händer lite då och då att man gärna kryddar sina åsikter en liten smula extra, som ett resultat av det kollektiva åsiktstrycket. Därför att man är svag som person.

Kanske var det så i Kinda kommun för några år sedan att de tankar jag hade om ledningens vidlyftiga resor härs och tvärs över jordklotet, på skattebetalarnas bekostnad, inte var så farliga trots allt. Vi lever ju bara en gång.

Eller den arkitekttävling om Kisas nya centrum som kostade kommunen nära en miljon kronor, och inte gav ett öre till Kisapungen. Den kanske var en smula överdriven. Det blev ju trots allt några finfina och extremt dyra arkitektskisser att hänga upp på byggnadskontorets väggar.

Överdriven betydelse
Eller kanske mina skriverier om Västerviks kommuns ekonomi som snabbt närmade sig en nivå där kommunen alla gånger hade klarat kriterierna för en rejäl skuldsanering. Ja, i alla fall ha huvudrollen i ett avsnitt av Lyxfällan.

Resultatet blev ju ändå att ekonomin i Västervik sanerades. Eller alla dessa parkeringsplatser. Butikernas betydelse i stadskärnor kanske är överdrivna?

Men denna gång tycker jag det är tvärtom. Verkligheten överträffar dikten.

Vi läser i media om gigantiska byggprojekt som planeras i storstäderna. Fritids- och kulturanläggningar, köpcentrum och idrottsarenor.

Vi läser om infrastrukturprojekt som kostar ja, inte miljoner, utan miljarder. I flertal. Vi läser om lägenhetsbyggande inte i hundra- eller tusental utan i hundratusental.

Missnöjet gror
Fint som snus? Eller?

Nej, tyvärr är det så att Sverige är mer uppdelat än någonsin. Medan de stora städerna, de stora kommunerna och de stora regionerna lider av svår växtvärk, plågas de mindre orterna av motsatsen. Befolkningen minskar, näringslivet sviktar och skattesatsen är det enda som visar uppåtgående trend.

Jag har läst någonstans att missnöjespartierna har svårt att bli riktigt, riktigt stora. Vid en storlek kring 20 eller kanske 25 procent är de på en nivå att det växer upp en ny reaktion underifrån, av dem som är missnöjda med missnöjespartiet.

Samma sak med våra kommuner. Efter snart 50 år i sin nuvarande form har våra kommuner nått en nivå där missnöjet underifrån gror som aldrig förr.

Det politiska missnöjet bland etablerade partier har spridit sig till ett köksbordsmissnöje bland befolkningen.

Och jag kan mycket väl förstå reaktionen.

Klara utmaningarna
Det är dags för ett rejält omtag. Kommunerna har vuxit så till den milda grad att de numer utgör oformliga kolosser.

Det är mer regel än undantag att kommunerna i sig själva numera är de flesta kommuners enskilt största arbetsgivare. Det är inte alls ovanligt att kommunerna i sig själv sysselsätter kanske var fjärde person i arbetsför ålder.

De övriga tre fjärdedelarna ska förutom att försörja sig själva skrapa ihop lön till de offentliganställda.

Det har byggts upp ofantliga organisationer runt om i landet - som därför borde ha styrka och resurser att klara de flesta utmaningar.

Tyvärr är det inte så.

Det har nästan blivit tvärtom.

Inser inte sambandet
Det är dags för ett rejält omtag. Och när jag säger omtag så menar jag att organisationerna och uppdragen borde ses över i grunden.

När jag läser om det som sker i de flesta av våra kommuner i vår del av landet så reagerar jag kraftigt. Kommunerna har så många järn i elden, så många åtaganden, projekt och bolag, och vilda planer och konsulter och rosa drömmar - att de inte längre har råd att vara. Ja, att vara kommun.

Jag har full förståelse att det blivit så här. Det är bra mycket enklare att starta ett projekt, än att skrota det. Många bäckar ni vet.

Men jag har inte förståelse för att fler inte inser sambandet.

Vi har massor av högaktuella exempel där kommunerna inte har råd att klara sina åtaganden när det gäller vård, skola och omsorg. Exakt samtidigt som det bedrivs massor av andra projekt och installationer, med hurtfriska namn.

Det finns inte personal eller lokaler för våra småbarn, eller våra äldre - samtidigt som det kryllar av kommunala förvaltningar och bolag och antalet kommunanställda uppgår till kanske tusen eller kanske två tusen. Eller fler. Det går inte ihop.

Olika nivåer
När politikerna tar till det tarvligaste av argument - nämligen ställer en skolkris mot en annan skolkris, så är det rent ut sagt åt helskotta.

Jag menar, en skola kan väl aldrig ställas mot en skola.

Det borde vara flera parallella nivåer inom våra kommuner. En A-nivå som är prioriterad. Som är helig. Där skatteintäkter, statliga bidrag samt kommunala avgifter - går till enbart vård, skola och omsorg. Där det pekas med hela handen.

Om det blir några pengar kvar överförs de till B-nivån, där diverse projekt, bolag och förvaltningar organiseras. Även här är det viktigt att fatta rätt beslut, men inte livsviktigt.

Om det blir några pengar kvar efter att B-nivån fått sitt så kan resten gå till C-nivån, där drömmar och visioner organiseras.

Blir det slutligen något över från nivå C - så kan vi bygga en trädgårdspark, eller nåt.

Alf Wesik