Men så kommer den. Ja, frågan alltså.
Varje kväll samma visa, allt är bara toppen, till dess att frågan kommer;
- Vad har du gjort idag då, berätta?
Oftast svarar jag att inget hänt. Ingenting alls.
Precis som att jag kommer till kontoret på morgonen, häller upp kaffe och pratar med arbetskompisarna om gårdagens Bygglov. Som att jag läppjar på kaffet ända fram lunch. Fram till ostmackan och ännu mer skitsnack. Denna gång med bönder och andra trevliga människor på Odalkafeterian. Innan det är dags att ta sig tillbaka till kontoret för att inte missa eftermiddagskaffet, och sedan avrundning och hem till Kisa igen.
Nej då gumman, det har inte hänt ett dugg idag. Inget faktiskt. Ät nu.
Men jag tror ändå att hon anar att det inte är hela sanningen.
Men vad har då hänt?
Egentligen?
Ni ska alla veta att jag inte undanhåller bordsdamen sanningen för att jag är bitter, sur eller snarstucken. Nejdå, ofta är det faktiskt helt tvärtom. Jag är glad som en speleman, men är inte alltid så pigg på att prata. Bara.
Som under de senaste dagarna. Jag har skrivit om möbelbyten i stadshuset och blivit fullständigt mosad över tusentals tecken inklusive blanksteg, av kommunalrådet på något socialt media. Härligt, då visste i alla fall den texten var den tog...
Sedan fick jag höra att även en VD för ett kommunalt bolag kastar upp saker på något socialt media. Även i det fallet med bara lilla jag som måltavla. Bara för att jag råkade jämföra hans bolag med ett annat, fast ekonomiskt framgångsrikt, kommunalt bolag. Vad ska man säga? Han beskyller bland annat lilla jag för att vara "populistisk".
Jag kan inte låta bli att tänka hur rätt han har, och att hans egen verksamhet skulle må förbaskat bra av att också vara lite mer populistisk.
Sedan råkade jag visst skriva att ett gäng Kindatjänstemän- och politiker i ledande befattningar, ånyo rest på resa till turistparadiset Kenya. Helt okej, kan tyckas, problemet är bara att det sker på skattebetalarnas bekostnad via bland annat SIDA. Det medför att jag nu tvingas sköta mina livsmedelsinköp under förklädnad i Kisa. De är nämligen såväl resevana som högljudda, Afrikaresenärerna.
Som lök på laxen råkade jag skriva att boende i Sveriges vackraste landskap, i trakterna av Horn och Hycklinge, inte vill ha ett industrilandskap snurrande över sina huvuden. Tänka sig, de vill varken ha skuggor, ett monotont malande ljud, fallande isblock, eller döda fåglar neddimpandes från skyn. Men det vill tydligen de som vill bygga monstertornen, nämligen E.On, samt en skara mäniskor som fortfarande tror att skitdyr vindkraft är lösningen på såväl klimathot som sysselsättningsproblemen i södra Kinda. Det var väldigt vad arga de blev, herregud, full storm skulle jag vilja säga. Om det blåser för mycket måste vindsnurrorna stängas av, tänk på det.
För att inte tala om den gamle försvarsministern Mikael Odenberg, han som är chef för Svenska Kraftnät. Han blev så arg, så arg. Bara för att jag påtalade att de nya kraftledningarna förbi Hultsfred och Mariannelund nog bör grävas ner i alla fall. Så att strömmen inte bryts när det stormar och så att skogen inte behöver skövlas. Och framför allt så att folket kan bo kvar i sina stugor.
Han blev så himla arg nätverkschefen, att han tog ett känt radioprogram till hjälp för att såga mig längs med stolp-roten. Ett helt radioprogram. Skönt, det måste betyda att hans egna åsikter svajar.
Sedan sent på eftermiddagen han säkerhetsdirektören på Trafikverket, Claes Tingvall, som ringde och väldigt tydligt, ja nästan övertydligt, förklarade att han inte tycker levande poliser fångar fler rattfyllon än fartkameror. Trots att jag verkligen försökte övertyga honom, så ville han inte riktigt tro mig. Inte heller när jag sa att viltstängsel förmodligen räddar fler liv, än mitträcken. Vansinnigt arg var han, Claes.
Och slutligen som grädde på moset, en rad regelrätta anfall från andra sociala medier, där några medmänniskor retar sig på att jag inte vill publicera en radda halv- eller helrasistiska debattartiklar. Ja, herrejösses, vilka små liv de är. Ja, de där ni vet.
I övrigt inget alls. Ingenting alls, kära du. Ät nu.
Alf Wesik
Någon annan som vill klaga på mig, eller något jag skrivit. Skriv till:
eller:
Alf Wesik
598 80 Vimmerby
eller ring:
0492-16 132 (direkt)
Inte hänt något, ingenting alls
Ni känner alla till scenen. Även om såväl rekvisita som handling skiljer en aning från köksbord till köksbord: Äntligen hemma efter ännu en dag på jobbet. Skönt att få dra på sig norra europas fulaste mjukisbyxor och en t-shirt som ansågs ha gjort sitt redan för snart tio år sedan. Det är fantastiskt trevligt och så oändligt härligt att äntligen få pusta ut en smula.
Detta är en ledare.