För det andra handlar den om ett helt synsätt, om en ideologisk skiljelinje, som just denna gång handlar om hushållsnära skatteavdrag, vem som utnyttjar dessa och vem som har nytta av det så kallade RUT-avdraget, Renhållning-Underhåll-Tvätt.
När vi ser att Mona Sahlin, socialdemokaternas partiledare, under sin time-out skrev en bok och i denna hyllade RUT-avdragen, samtidigt som hon argumenterade emot vartenda av de argument som hon nu själv står och rabblar - blir man minst sagt misstänksam.
Förmodligen är det så att RUT-avdraget har hamnat på agendan som en vänsterkompromiss i samband med att den rödgröna oppositionen, försökta samordna sina trupper. Det är väl knappast inte möjligt, annars, att Sahlin, så radikalt kan svänga i åsikter på så kort tid?
De röd-grönas huvudargument är att hela tiden ställa RUT-avdraget mot annat, som att staten, landstingen och kommunerna hellre ska satsa subventionspengarna, cirka en miljard per år, på exempelvis sjukvård, eller äldreomsorg, eller skola, eller något.
Men det är ju detta som är hela poängen, här handlar det inte om varken eller, här handlar det om både och.
Precis som jag tidigare anfört på denna plats, är det exempelvis sådana här jobb inom den privata sektorn, som skapar nya skatteintäkter - vilket i sin tur ger ekonomisk grund till ytterligare sjukvårdssatsningar, mer äldreomsorgspersonal och bättre skola.
Om vi hårddrar resonemanget från ovan så handlar det i realiteten om vänsterns idealsamhälle, kontra den borgerliga sidans. Och i detta fall även socialdemokraternas, misstänker jag.
Motsvarande avdrag inom byggsektorn, det så kallade ROT-avdraget, vilket står för Renovering-Ombyggnad-Tillbyggnad, innebär att staten visserligen har en utgift, eller rättare sagt går miste om en inkomst, i och med att skattesatsen är lägre på dessa subventionerade arbetsuppgifter. Men inkomsterna blir ännu större.
I fallet ROT talas det om plus 6,5 miljarder kronor per år.
Och därmed skapas inte bara fler arbeten, byggmaterialfirmorna ökar sin försäljning - svenska fastigheter får bättre standard - och staten får större skatteintäkter. Dessutom ger en liten satsning mångdubbelt tillbaka.
Och därmed har staten, landstinget och kommunerna, i ett huj fått mer stålar att satsa på ovan angivna sociala områden. En typisk win-win-win-situation.
Vänstern talar i termer av planekonomi, övriga talar om en marknadsekonomi.
Kanske skulle konceptet kunna användas inom ännu fler områden. Lägre skatt, fler arbetsuppdrag, fler sysselsatta - och större skatteinkomster.
Kanske är det så att skattesatsen i Sverige är för hög över huvudtaget, hemska tanke.
Att bieffekterna i frågan om RUT-avdraget är så pass svåra, får vi kanske leva med. Jag tänker på bieffekter som att arbetslösa får jobb, ofta med lägre utbildning eller förutsättningar, att statusen på dessa yrken höjs, att företrädesvis kvinnor får en helt ny bransch att söka jobb inom, och försöka göra karriär inom.
För visst är det så att det går att göra karriär även inom denna bransch. Med stolthet och yrkesskicklighet och bra marknadsföring.
En bakbunden Mona Sahlin tvingas ideligen tala illa om en redan existerande stor yrkeskår. Jag tycker synd om alla hotellstädare, jag tycker synd om alla fönsterputsare - jag tycker faktiskt synd om Mona Sahlin, som för varje dag som går, mister gamla trogna väljare.
Alldeles oavsett om det är en pensionär i Marks kommun som köper städhjälp med hjälp av RUT-avdraget, eller en snuskigt rik Lidingöbo, ska vi andra vara tacksamma - för de hjälper oss båda, att via uppdraget och därmed nya statliga skatteintäkter upprätthålla ett gott socialt välfärdssystem i Sverige.
Risken är stor att hon gråter sig till sömns varje kväll. Risken är stor att hon får vänta ytterligare fyra år på sin tid.
Alf Wesik