När den så kallade Sverigeförhandlingen presenterade sitt förslag så finns visserligen Linköping med som en av de huvudorter där stationer ska finnas kvar.

Stationer med kapacitet att kunna ta emot regionala tåg som idag, konventionell tågtrafik som idag - samt framtidens nya höghastighetståg.

Så långt skrattar vi alla.

Problemet är bara att tårarna kommer när vi får veta att höghastighetståget enligt planerna är så snabbt att det missar såväl stationen som staden med några kilometer.

Rena högvinsten
För att binda ihop alltsammans är det tänkt att det ska byggas en så kallad bibana, in till ordinarie station. Risken är ganska uppenbar att den bibanan ganska snabbt förvandlas till en bilbana - och det var väl knappast meningen.

Samtidigt som Linköping blir både en vinnare och en förlorare när det gigantiska infrastrukturprojektet "inleddes" lite mer på allvar i och med att Sverigeförhandlingen presenterade sina slutsatser inför skrajsna kommunpolitiker, så blev Norrköping något av en solklar vinnare.

I alla avseenden.

Rena högvinsten för kommunalrådet Lars Stjernkvist (S), som ledde en Norrköpingsgrupp i samband med tillkännagivandet. Han tänker på att tågen knappast missar Norrköping alls, utan istället går in till stationen i centrum - och därmed hjälper till att göra Sverige lite mindre utsträckt.

Minsta motståndet
Vi får inte glömma att höghastighetståget i botten är en miljöåtgärd. Tanken är att folk ska kunna förflytta sig kollektivt på ett enklare, snabbare och mer bekvämt sätt.

Genom en lösning där den största orten som passeras, på den delen av höghastighastighetsbanan som benämns Ostlänken, nämligen Linköping, ska nås med anslutningar och bibana, kan få allvarliga rekyleffekter i form av krångel och motstånd.

För så är det ju, det vet vi även om vi har en tendens att förneka det - att vi människor gärna följer minsta motståndets lag.

Tre stora getton
Sedan är det praktiska problem som följer att det ska skapas plats för dubbla spårområden in i centrala stan. Det är inte heller särskilt positivt - och såväl kommunstyrelsens ordförande Kristina Edlund (S), som vice ordföranden Paul Lindvall (M), anför tveksamheter inför eventuella kommunala finansieringar. Med de förutsättningarna.

Det handlar inte om några småpengar precis, enligt förhandlingsbudet ska Linköpings kommun bygga 14 000 bostäder och dessutom pröjsa ett förskott på 152 miljoner kronor.

Men jag är övertygad om att det sista ordet ännu inte är sagt. Detta inledsbud från Sverigeförhandlingen, ska bara ses som just ett förslag. Det hörs på ju på namnet - Sverigeförhandlingen - den ska ge resultatet att Sverige binds ihop - inte tänjs ut med ytterligare koncentration och expansion i Sveriges tre riktigt stora befolkningsgetton.

Och jo, nu har jag bestämt mig - jag väljer det senare, att gråta.

Alf Wesik