När en statlig utredning säger att vi i norra Kalmar län ska ställa upp för de större regionerna, ta vårt ansvar och vara solidariska, så kanske det är rätt och riktigt. Linköpingsborna lär ju tjäna på vår solidaritet i alla fall, liksom Jönköpings-, Växjö- och Kalmarborna.
Men några fördelar för oss i Kisa, Vimmerby, Västervik, Eksjö och Hultsfred blir det inte. Våra erfarenheter av olika statliga sammanslagningar, jag tänker på posten, på försäkringskassorna, skattekontoren, polisen och sjukvården, och många, många fler, är nämligen inte särskilt positiva.
Det sägs från den statliga utredningen som föreslår större regioner att det idag råder en tveksamhet olika statliga myndigheter och organisationer emellan, liksom länsstyrelserna, regionförbunden, landstingen och kommunerna. "De trampar varandra på hälarna, de är helt enkelt för många och gör för lika saker", säger de statliga utredarna.
Och de politiska ledarna i de nyss nämnda kommunerna bockar och håller med.
Tänk, jag har rakt motsatt uppfattning. Jag har inga vidare positiva erfarenheter av olika myndighetssammanslagningar. De samordningsfördelar och den effektivisering, som det utlovats - och som vi i Kisa, Vimmerby Västervik, Eksjö och Hultsfred, så solidariskt ställt upp på genom alla år - visar sig istället i form av indragen samhällsservice, försämrad trygghet, kortare öppettider, färre statliga jobb och längre avstånd till beslutsfattarna.
Ta Vägverket som exempel. Förvaltningarna har försvunnit en efter en och numera är de gyllengula fordonen lika ovanliga som solen. De kommer förbi sporadiskt då och då men förmår bara värma lite på ytan.
Det blir allt längre bort till sjukvården. Våga bara inte att bli sjuk på icke kontorstid. Och polisen ska vi inte bara tala om. De få poliser vi har kvar borde fridlysas.
Nej, för varje effektiviserande sammanslagning, för varje samordningsfördel, blir det bara sämre och sämre. Men vi ställer upp solidariskt i alla fall, vi ställer upp för regionen och vi tar vårt ansvar.
Och det ska bli jättebra för oss. Och solidariska är vi allihopa. Ingen klagar, vi ställer upp, bara.
Det lär inte bli någon större diskussion, varken i Plenisalen i Vimmerby, eller i fullmäktigesalarna i Eksjö, Kisa, Västervik och Hultsfred. Och detta trots att det handlar om en av de allra största frågor som dessa kommunpolitiker kommer att vara delaktiga i under sina respektive politiska karriärer.
Knäpp tyst i bänkarna kommer det att vara och alla förslag kommer att klubbas igenom utan protester.
Att jordklotet sakta blir varmare kan ingen längre förneka, men däremot tvistar de lärde om orsakerna - det kan vara antingen vi människor här på jorden, eller också solen. Det är hugget som stucket.
Tills det att orsaken till den globala uppvärmningen är ordentligt utredd skrotar vi kärnkraftverk, monterar vindsnurror på rad och höjer koldioxidskatten. Vi tar solidariskt vårt ansvar.
Trots att den nya borgerliga regeringen i valrörelsen gick till val på löftet om sänkta bensinskatter, så blir det nu tvärs om. Höjda skatter.
Hur kunde det gå så här illa? Ja, min egen teori är den att politikerna innan valet satt hemma och målade löften på sina valaffischer. Ute i landet, ute i landskapen från söder till norr. Då såg de en verklighet utanför köksfönstret, tallar och granar - de såg det som kallas Sverige.
Numer sitter samma politiker i regeringen, eller i någon annan beslutade position. De sitter inte hemma på kammaren, utan på sina ämbetsrum. Och tittar de ut genom fönstren nu, exakt ett år senare, medan de skriver på sina skatteförslag, så ser de tunnelbaneskyltar, busshållplatser, taxiskyltar och pendeltågstationer - de ser det som kallas Stockholm.
Tyvärr är det så att vi bilister också är människor som försöker få vardagen att gå ihop.
Visst till jobbet måste vi alltid ta oss, och det är ju tacknämligt att reseavdraget plussas på med en 50-öring.
Men alla övriga resor gör vi inte som bilister, som potentiella miljöhot, som koldioxidmarodörer. Nej, vi gör dessa resor som ansvarstagande mammor, pappor, vi gör det som släktingar, vi gör det som konsumenter, vi måste ju köpa mat gubevars, vi gör det som grannar, som lagledare för något ungdomslag i fotboll, som alpina föräldrar.
Vi skjutsar folk till och från skolor, vi hälsar på våra äldre släktingar, vi åker ärenden åt varandra, vi åker till städerna för att ta del av kulturutbudet, gå på konserter, vi åker till sjukan, tandläkaren, till närmaste kvällsöppna poliskontor, till bilbesiktningen, till - ja, listan kan göras hur lång som helst.
Jag tror inte en kotte av dessa alla vi, känner att vi är några miljöbovar som bidrar till den globala uppvärmningen.
Jo, kanske kommer någon expert fram till att det trots allt är människan som är orsak till den globala uppvärmningen, men någon skillnad blir det inte ändå.
Oavsett om de höjer bensinpriset till 15, 20 eller 30 kronor litern, eller kanske 50 spänn litern, så måste vi skjutsa på ungarna, handla, gå till sjukan och hälsa på våra släktingar.
De i storstäderna kan ju alltid åka kollektivt, de kan utföra sina ärenden ändå. Men inte vi, vi andra som så solidariskt ställer upp. Vi andra som knappt sett en tunnelbanestation på vykort, vi som har kilometervis till närmaste busshållplats - och milatals till närmaste tågstation.
Och förmodligen hjälper det inte ens att trava dit. Där stannar säkert inget tåg ändå, den servicen är bortrationaliserad i effektiviseringens och solidaritetens namn.
Det är klart att vi landsbygdsbor ställer upp, turerna mellan storstäderna går ju betydligt snabbare om de slipper stanna tågen vid varenda håla på vägen.
Alf Wesik