Anledningen är naturligtvis de nya strömningarna i samhället. Maja Hagerman säger sig ha retat sig på att ordet "svenskhet" ofta används som något självklart - när det i själva verket står för helt olika saker för olika människor.
Även om Hagerman inte lyckas reda ut några som helst begrepp, snarare ytterligare förvirra debatten, så är frågeställningen intressant. Hon slår bland annat hål på en hel radda myter om saker som många tar för givna svenska, men i själva verket är importerade.
Att bevisa att köttbullar icke är så svenska som vi tror, eller exempelvis Luciafirandet, är att slå in öppna dörrar. Jag tror inte hennes syfte, alltså att vidga vyerna och försöka få människor att inse att det inte är så mycket som i själva verket är genuint svenskt, innebär några vinster i fråga om vidsynthet, öppenhet och förståelse.
Jag tror snarare hennes uppsåt missförstås och bidrar till ännu fler frågeställningar.
Exempelvis Kalmar FF i fotboll. Denna hängivenhet kan ta sig olika uttryck, och de mest hängivna småländska fansen säger sig till och med hata skåningarna från Malmö FF, när de kommer på besök. Denna hängivenhet kan till och med leda till handgemäng.
Men när det är dags för VM-kval och blågula landslag så samlas plötsligt de tidigare fienderna på samma läktare, håller varandra om axlarna och skrålar att "danskarna måste krossas".
Även detta med lagandan tas upp på utställningen, men ur ett betydligt mer tveksamt perspektiv, där det uppmålas ett motsatsförhållande mellan begreppen "lag" och "lagmedlemmar".
Maja Hagerman ställer sig frågan; "kan svenskheten ta slut".
Plötsligt har frågan om storregioner poppat upp till ytan igen. Nu inser plötsligt "alla" att det är brådis. Kommer inget förslag från nuvarande regioner, län och kommuner, före midsommar, så blir det istället färdiga förslag från staten - och då ökar risken för resonemangsäktenskap. Och därmed risken för oönskade konstellationer.
Det är märkligt att den fråga som var dödförklarad i valrörelsen, nu är vitalare och mer levande än någonsin. Nej, nu går det inte att sticka huvudet i sanden längre, nu måste den svåra frågan lösas.
Och vad är då problemen? Jo, att nuvarande 21 län ska bli till 5-7 storregioner. Samt den lilla komplikationen att de flesta politiker har en tendens att se världen ur sitt eget perspektiv, med sig själv i absoluta centrum av världen.
Således vill Östergötland ingå äktenskap med Sörmland och Småland. Sörmland sneglar istället åt Stockholm och Uppland, medan Småland flirtar med Östergötland och Blekinge. Jönköping gillar Småland och Kronoberg. Medan Kronoberg friar till Skåne och Blekinge. Blekinge tyr sig till Skåne medan Skåne, å andra sidan, helst ser ett äktenskap med "andre siden", det vill säga Köpenhamn.
Visst är den nuvarande ordningen med olika gränser för i stort sett alla statliga myndigheter föråldrad. Men att plötsligt förvandla blekingar till östgötar, till smålänningar, till skåningar, till gotlänningar - gör ingen gladare.
Ett förslag i all ödmjukhet; varför inte dela upp Sverige i fyra delar, en del som heter Götaland, en som heter Svealand, en som heter Nedre Norrland och slutligen en som heter Övre Norrland?
Inte en enda gränskäpp behöver flyttas och regionerna har en sedan sekler inrotad folklig förankring. Landsdelen Götaland består av 140 kommun och Svealand 96. Norrland täcker 59 procent av Sveriges yta och omfattar totalt 54 kommuner. Nedre Norrland består av Västernorrland, Jämtland och Gävleborg. Övre Norrland består av Västerbotten och Norrbotten.
Avslutningsvis, finns det då något som är riktigt, riktigt svenskt?
Jo, att baxa en utställning som handlar om vad som inte är svenskt, Sverige runt.
Alf Wesik