Det där med Arthurs, Vråken och GC-vägen verkar vara svårlösta ärenden, så dem kan vi lägga åt sidan en stund. Men Afrikas problem däremot, de skyndar så de måste ordnas snabbt och effektivt. Det ska ske bland annat genom studier på ort och ställe.
Hela ledningsgruppen i Kinda kommun, med kommunstyrelsens ordförande, kommunfullmäktiges ordförande samt kommunchefen, skickas över till Afrika. Till Kenya och till orten Kimilili.
Dessutom ska det ske ett ömsesidigt utbyte mellan de två orterna under projektrubriken Partnersskapsprojekt för utsatta barn. Kindabor ska då resa till Kimilili och Kimililinbor ska resa till Kisa.
Ingen resa är den andra lik, förutom på en punkt, fakturorna betalas av skattebetalarna.
För vanliga invånare är det för övrigt ytterst svårt att se på vilket sätt resorna i sig, ska tillföra svältande och utsatta barn i Afrika något konkret. Tillskyndarna kan ju alltid peka på synergieffekter, att resorna krävs för att sedan andra åtgärder ska kunna sättas in, etcetera. Men dessa ord ekar förvånansvärt tomma, när vi från det totala anslaget drar bort kostnader för resor, visum, vaccinationer och malariaprofylaxer, traktamenten, logi och löner. Frågan är hur mycket det blir kvar egentligen, att använda som effektivt bistånd.
För vanliga invånare är det för övrigt ytterst enkelt att se resorna som rena bonusar, som något som ingår som löneförmån i ämbetet och uppdraget.
Att säga att "resorna inte kostar Kindaborna något, eftersom kommunen får bidrag med motsvarande belopp" är inte så jättesmart. Skattepengar som skattepengar. Det är allas himla plikt och skyldighet att vårda dem som om det vore pengar i den egna börsen. Minst.
Att Kisa-borna engagerar sig för människor i vår värld som inte har det lika väl förspänt som vi svenskar, kan aldrig vara fel. Det är tvärtom en mycket tilltalande egenskap. Men frågan är om det ligger inom kommunens kompetensområde att besluta om och utföra dylikt biståndsarbete.
Att Sida och Sala Ida står bakom det hela, betyder naturligtvis inte att bytet okritiskt måste sväljas i sin helhet. Ingen ifrågasätter ej heller Erik Björklunds arbete inom ramen för Mount Elgonföreningen.
Kärnfrågan handlar således om biståndsarbetet ska ske inom kommunerna. Statliga organisationer som Sida är utsedda att sköta den grannlaga uppgiften att prioritera och besluta om var Sveriges totala biståndsmedel ska satsas, totalt 26 miljarder kronor. Hur Sida än beslutar får organisationen räkna med kritik, för det går nämligen inte att göra alla till lags.
Men myndigheten känner till detta faktum. Ansvariga vet att det i stort sett alltid blåser lite kall motvind om benen. De klarar sig dock vidare genom att målinriktningar och utförande kontinuerligt följs upp.
Att en sådan uppföljning skulle ske på kommunal nivå är utesluten.
Att enskilda kommuner i detta läge ska ägna tid, kraft och pengar åt sådan verksamhet förefaller ytterst långsökt.
Det effektivaste vore alla gånger att låta kommunhöjdarna göra det de är bäst på, sköta de kommunala åtagandena, samt överlåta åt Sida och sådana som Erik Björklund att sköta det de är bäst på, nämligen biståndsarbete i när och fjärran.
Dessutom är det ju så att kommunala tjänstemän och -politiker på resande fot rimligtvis måste ersättas rent personalmässigt medan de befinner sig på sina långväga tjänsteresor - för det kan väl aldrig vara så att de är oersättliga.
I Kinda har biståndsärendet gjort att åsikterna skurit tvärs genom partier och allianser. Vi har den bestämda uppfattningen att kommuninvånarna i gemen inte är lika tveksamma. De flesta är inte emot bistånd som sådant, men sättet varpå det utföres.
Alf Wesik