Vi har på denna plats allt ifrån dag ett uttryckt starkt tvivel på att en mer centraliserad styrd polisorganisation inte fungerar på någon annan plats än på skrivbordet.

Detta är en skrivbordsprodukt punkt slut. Utan förankring hos dem som borde veta bäst, nämligen poliserna ute på fältet, utan förankring hos de lokala polischeferna och utan förankring hos kommunpolitikerna.

När den nya polisorganisationen nu så sakteliga förvandlas från en märkligt oemotsagd skiss i en pärm, till action ute på fältet i det verkliga livet, poppar bristerna upp en efter en.

Längre utryckningstider

Jag kan inta förstå att samhället accepterar de här centraliseringstankarna på område efter område och just i detta fallet accentuerat av polisfiaskot. Vi vill helt enkelt ha synliga poliser ute på gatorna, inte galna clowner.

Vi har tyvärr i media tvingats rapportera i fall efter fall hur det saknas såväl resurser som lokalkännedom, hur samtal flyttas runt utan att någon ansvarig engagerar sig, hur polisens inte har resurser att genomföra hämtningsbeslut, hur ungdomar, utsatta kvinnor och män, hur ömtåliga medborgare lämnas i sticket.

Polisens utredningsarbete har blivit till ett mission impossible. Pågående utredningsarbeten samlas på hög och misstänkta gärningsmän har inte tagits om hand trots att det finns utpekade personer, med namn och adress.

På nyheterna här om dagen fick vi höra att larmrutinerna håller på att omorganiseras och flyttas allt längre bort i verkligheten.

SOS Alarm klarar inte längre att larma ut räddningstjänsten och ambulansen så snabbt som avtalet med staten säger. Enligt avtalet ska det ta högst åtta sekunder att svara på ett larmsamtal och sedan högst två minuter innan ambulans eller brandbil är på rull.

Det var länge sedan SOS Alarm låg inom det tidsspannet.

Allt längre bort

Men detta fungerar ju inte, det är ta mig sjutton lokalpolitikernas skyldighet att reagera. Det duger inte längre att fjanta med och tycka att allt fagert tal som exempelvis ”samarbete över gränserna”, ”effektiviseringar” och ”samordningsfördelar” – är enbart positivt.

Det kanske finns områden där det är bra med nytänkande, men vi måste ändå kunna kräva av våra politiker att de ifrågasätter förslagen. Ett solklart exempel är storregionerna. ”Alla” var väldigt positiva till en början. Jag sätter ordet alla inom citat eftersom det fanns enstaka politiker som uttryckte tveksamhet, men de kunde räknas på ena handens fingrar.

Nu när regiongränserna håller på att spikas och ansvariga börjar se effekterna så drar de plötsligt i nödbromsen. Men detta kan väl knappast ha kommit som en blixt från en klar himmel?

Nu ropas det plötsligt på folkomröstning i Norrköping, de vill inte ha med Småland som en ryggsäck. Hela Norrland vill stoppa regionplanerna.

Moderaternas tafatta tveksamhet i början, har förvandlats till öppen misstro. Liberalernas ledare Jan Björklund redovisar en öppen negativ inställning. Fler nejsägare lär följa efter.

Krav på källkritik

Det är dags att ansvariga vaknar upp ur törnrosasömnen och ser vad som är på väg att hända. När ryssarna vill hyra hamnar i Sverige för det statliga bolaget Gazproms arbete med gasledningen i Östersjön är det självklart att säga nej.

Vi har ett spänt läge i världen och det råder svinkalla relationer mellan såväl USA och Ryssland, som Europa och Ryssland, som Sverige och Ryssland.

När så kallade Iskander-robotar med kapacitet att bära kärnvapen, placeras i Kaliningrad – så ligger Gotland inom bekvämt räckhåll, liksom Västervik, Oskarshamn, Vimmerby och halva södra Sverige.

Bara vetskapen om detta gör att Gotlands rustas igen, med en handfull taggade grönklädda män.

Vi måste helt enkelt kunna kräva av våra politiker att vara betydligt mer källkritiska. Förslag är inte automatiskt bra, bara för att de presenteras i en tjusig förpackning.