Det var säkert tio djur, det var den jättelika galten som lite avmätt betraktade mig utan något större intresse, en sugga och så ett helt koppel med ungar.
Hemma, just utanför grinden. Vi bara väntar på att de ska ta steget fullt ut, de där svinen, och rota om hela vår trädgård - precis som de vänt upp och ner på hela skogen.
När man ser ett vildsvin i vitögat så blir man varse skräcken att kollidera med en dylig varelse. Just vildsvinsolyckorna i trafiken ökar dramatiskt, liksom älg- och rådjursolyckorna.
Det är kolossala djur och skadorna blir ofta mycket stora. På det stackars djuret, på bilar och lastbilar, men framför allt på trafikanterna.
Under den senaste tioårsperioden har det statliga Vägverket drivit en kampanj mot fortkörare. De som kör bilar några kilometer över angiven hastigheter är fartdårar, de är livsfarliga människor som bär skulden till allt ont. De ska straffas hårt.
När Vägverket nu fortsätter på den inslagna linjen så drabbar det oss bilister ytterligare. Maxhastigheten ändras på vägarna - i realiteten betyder det att maxhastigheten sänks, eftersom nio av tio förändringar sker åt det hållet. 1 300 mil svensk väg får sänkt hastighet från 90 till 80.
Vägverket säger sig med denna åtgärd anpassa hastigheten till verkligheten. Jag skulle säga att det är att backa in i framtiden. Som att be fordonsindustrin att strunta i säkerhetsutvecklingen på sina produkter, och istället montera träklossar under gaspedalerna.
Vi måste få bättre vägar. Det är avgörande för framtiden, särskilt i vår del av landet, där infrastrukturen är motorn för hela samhällsapparaten. Hur ska vi då få bättre vägar?
Vägverket själva menar att man får mest säkerhet för pengarna om hastigheten sänks. Jag menar att åtgärder måste vidtas i en helt annan prioritetsordning.
Det allra viktigaste är att fylleristerna hålls borta från ratten. De enda som kan göra detta är poliserna. Satsa på att bygga upp polisens trafikgrupper istället för att montera kameror och bekosta detta genom att montera ner trafikgrupperna.
Förutom fylleristerna måste åtgärder vidtagas så att eventuella kollisoner blir mer skonsamma, de trädfria korridorerna utmed vägarna måste bli bredare, korsningar måste göras säkrare, gång- och cykelbanor byggas ut.
Den allra viktigaste invändningen är att viltdjursolyckorna i princip är den enda olyckstyp som föraren själv inte kan påverka.
Bilister kan köra långsamt när det är regnvåta vägbanor och undvika singelolyckor, undvika att köra om för att inte frontalkrocka, låta bli att köra påverkade, och så vidare - men han eller hon kan aldrig be en älg, eller ett vildsvin, att hålla sig i skogen.
De dyker bara upp - och vänder upp och ner på hela livet. Ett ögonblicks verk och ingen kan göra något för att förhindra det.
Ingen bär skulden.
Av den anledningen kräver vi viltstängsel på hela riksväg 23 mellan Växjö och Linköping, och med prioritering mellan Vimmerby och Linköping. Vi kräver viltstängsel utmed hela riksväg 33, mellan Jönköping och Västervik.
Det har monterats upp 18 fartkameror mellan Målilla och Gullringen. Investeringskostnaden för dessa, nio miljoner kronor, hade räckt till 15 kilometer viltstängsel. Den årliga driften för de 18 kamerorna, cirka en miljon kronor, räcker till knappa två kilometer stängsel per år.
Vi kräver snabbare stängsling än så, men det vore i alla fall en bra start - det skulle räcka till nästan hela sträcken mellan Gullringen och Kisa, där det så gott som dagligen sker smärre incidenter och där vi under senare år tvingats uppleva flera djupa tragedier med vilt inblandat.
Vi kräver viltstängsel. Nu.
Alf Wesik