Som exempelvis att den betyder allt för Västerviks framtid.
Stångådalsbanan däremot tar inte stopp någonstans. I alla fall inte i vår del av landet. Den bara rullar vidare, dunk-dunk, dunk-dunk. Delen i vår region är bara en liten del av sträckningen.
Sätt från den synvinkeln är därmed nackdelen mindre. Men fördelarna är lika stora. Stångådalsbanan är av avgörande betydelse för framtiden i Kinda kommun, i Vimmerby och Hultsfred och i alla andra kommuner utmed sträckningen söderut.

Vad är framtiden värd? I kronor och ören?
Det är självklart svårt, eller till och med omöjligt att svara på. Vad som däremot inte är svårt att svara är på frågan när vi måste protestera. När måste vi reagera, vi alla berörda invånare i dessa kommuner?
Svaret är nu. Exakt nu.
Tre olika alternativ
Det slitna uttrycket att man inte saknar kossan förrän båset är tomt, passar synnerligen väl in på järnvägssituationen i Kalmar län och södra Östergötland.

Men det finns nu en chans att pusta ut en smula. Att vässa argumenten och samlas till en kraftansträngning. Ödesdagen den 22 september är nämligen framflyttad i tiden.
Den 22 september skulle styrgruppen med representanter för Trafikverket, region- och kommunpolitiker, och länstrafikbolag - ha träffats för att bestämma sig för ett av alternativen; 1) upprustning till höghastighetsstandard, 2) upprustning till nöjaktig standard eller 3) nedläggning.
Struntar i Västervik
Anledningen till att ödesbeslutet dröjer är att en ny utredning från regionförbundet i Kalmar visar att det går mycket väl att få ekonomi i en satsning, enligt alternativ 2. Den skulle innebära rätning av kurvor, förstärkning av banvallen och spår, elektrifiering samt helsvetsning av rälsen.
Även den här modesta upprustning skulle kosta svindlande 3,1 miljarder kronor, vilket kan synas vara gigantiska pengar. Men då ska vi veta att i potten ligger faktiskt hela den här landsdelens framtid.
Eftersom det skulle kunna gå att få lönsamhet i en ökad resandeström, samt godstransporter, borde det bara vara att sätta linjegrävaren i arbete. Tyvärr är det inte så enkelt eftersom det finns beslutsfattare i detta ärende som verkar mer eller mindre strunta i vad Hultsfred och Västervik har för framtid.
De tittar mest bara på sin egen plätt på jorden. Det har tidigare tagits beslut om satsningar dels på Ostlänken, dels på en rejäl satsning mellan Borås och Göteborg, via Landvetter. Denna satsning vill nu många komplettera med att binda ihop alltsamman i Götalandsbana via Ostlänken, Jönköping, Ulricehamn, Borås, Landvetter och Göteborg.
Avancerande fråga
Detta kan i en förlängning innebära att de region- och lokalpolitiker i Linköping som gapar över mycket, riskerar att mista hela stycket.
Varför? Jo, genom den station långt utanför Linköping som diskuterats, i syfte att dels bringa ner investeringskostnaden, dels förkorta restiden mellan de två storstäderna, eller söderut till Malmö-Köpenhamn.
Vi kan konstatera ett par saker. För det första avancerar frågan om infrastruktur i betydelse för framtiden - särskilt i mer glest befolkade delar av vårt land.
För det andra att det finns massor av projekt som är i behov av att rustas upp, eller byggas nya - men Stångådalsbanan, liksom Tjustbanan, går som en rött band genom hela Kalmar län och södra Östergötland. Alla kommuner måste stå enade i synen på deras betydelse.
Ett enat stöd
Det håller inte att å ena sidan kräva upprustning av Stångådalsbanan, å andra sidan vilja ha kust-till-kustbana med dubbelspår, eller att E22:an blir fullskalig motorväg - eller något annat.
Michael Leijonhud på Infrastrukturkansliet gör ett bra jobb där han lyft fram sträckands betydelse för regionen, men nu måste han få mer stöd. Som hörs. Inte bara en massa hummandet.
Harald Hjalmarsson (M) i Västervik måste få ett enat stöd i sina strävanden att en enighet krävs för att få till stånd satsningen. Liksom Anders Ljung i Kinda, Järnvägsfrämjandet gör nu en bra satsning som ska syfta till att få ihop 10 000 namnunderskrifter för bevarande och upprustning av banorna.
Nästa steg är uppvaktningar hos berörda statsråd, departement och riksdagen. Står vi bara enade så kommer det att gå.
Som tåget.