Ledare: Kvällen när kommunens ekonomi i kris, hamnade i skuggan av skolan

Den politiska debatten präglades av en massa motsägelser, om generaliseringar som staplades på hög. En vinglig stapel av ojämna argument byggd av centern, miljöpartiet och kristdemokraterna. En annan ungefär lika hög, men ännu vingligare stapel byggd av socialdemokrater och moderater.
Och så sverigedemokraterna mitt emellan staplarna, som försökte såväl bygga på den ena stapeln, som att sparka ner den andra.
Och folkpartisten i församlingen, han visste mycket väl vilket ben han skulle stå på. Tyvärr visade det sig vara fel ben. Helt på tvärs mot partiets linje. Han föll.

Mumsande styrning
Meningsskiljaktligheterna handlade inte om Vimmerby kommuns ekonomi i djupaste kris, som man skulle kunna tro - för om den är alla i stort sett rörande överens. Höger som vänster, som de rödblåfläckiga.
Och detta gör mig känslig. Jag blir djupt rörd.
Istället kom debatten att handla om landsbygden som sådan, om urbanisering, centralisering, om allt större beslutsregioner, om längre avstånd till makten - och en bristande respekt för alla de som valt att bosätta sig på landet.
Av egen fri vilja. Utan att kakfrossande lokalpolitiker chokladmumsande styrt valet av bostadsort.
Egentligen är det fel att tala om begreppet "landet" och landsbygdsskolor, eftersom hela Vimmerby för många är rena rama landet. Jag har en syster i Stockholm som märkligt nog valt att bosätta sig i Älvsjö. Rena rama landet, med andra ord, för den som bor på Söder.
Lika mycket som att alla Linköpingsbor är bönder för Älvsjöborna, som kan allt om ensilageskörd och bonitet och postens öppettider. Och Vimmerby, ja där är det för Linköpingsbon kreatursauktion på torget varje lördag, till och med för inbitna Kalmariter.
Det är just liknande generaliserande uppfattning som skapar motsättningar. Och motsägelser.
Där står den ena politikern efter den andra i Plenisalens talarstol och talar om Vimmerby centralort, som om det vore centrum i EU ungefär, och som att Djursdala är rena tundran, en ödslig vildmark som det krävs djärva expeditioner för att nå.
Det borde faktisk vara tvärtom. Vi borde beundra och stötta de som verkligen bor lite utanför. Vi borde beundra alla som valt att bosätta sig på en plats där inte alla följer strömmen. Där det gäller att sprattla för att överleva.
De bidrar till att allas vår omvärld breddas en smula. Att vi alla får en ökad valmöjligheter.

Olika väg att gå
I Hultsfred till exempel. Exakt samtidigt som ett gäng bistra politiker valde att dra ner mörkläggningsgardinen för "landsbygden" i Vimmerby, valde en grupp leende och livsbejakande Hultsfredspolitiker, med kristdemokraten Anders Andersson i spetsen, att tända solen över småskolorna och genuint satsa på skolan. Han fick stöd av en lika sprudlande Micke Lång (S).
Nu blir det storsatsning på en ny förskola i Virserum, omfattande renovering av Järnforsens skola, samt renoveringen av Silverdalens skola.
I Västervik däremot, har det lagts ner skolor och där har ansvariga tjänstemän bedyrat bland annat i vår tidning, "att det har givit positivt resultat".
Så sammanfattningsvis var alla politiker i Vimmerby ense om att Vimmerby kommuns ekonomi är så fullständigt körd i botten, att det krävs en rejäl återställare över tre år. Alla politiker vill att det ska sparas pengar på skolans område.
Men tillvägagångssättet skiljer sig åt.

Virrigt i överkant
I stort sett hela budgetdiskussionen, som krävde flera kantiner kaffe, massor av biskvier, och ett litet fåtal saftiga äpplen - handlade i själva verket om inställningen till landet.
En berättigad och viktig diskussion. Den borde inte bakats in i en budgetöverläggning, som alla redan var överens om. Någon borde väcka frågan om hur vi ska ställa oss till landet - till Vimmerbys roll i en framtid.
Det känns fel att å ena sidan tycka att större skolenheter är bättre, medan samma politiker å andra sidan inser att större organisationer när det gäller exempelvis Försäkringskassan, ger ett sämre resultat.
Det känns virrigt i överkant att samma politiker inom mindre än en minut tycker att resorna till Rumskulla, för skolbarnen, skulle bli alldeles, alldeles för långa, medan resorna från Pelarne inte bara är helt okej. De är till och med bra.
Var går gränsen? Exakt? Vid vägskälet i Gunnarsbro? Eller i Brånhult?
När en tjänsteman i Västervik efter en tid, kort som ett ögonblick, bergfast kan slå fast, att nedläggningen av ortskolan varit bra - vad grundar han detta på? Exakt?
Är äpplen grönare än päron? Är moderater kladdigare än sossar? Är Anders Andersson godare än biskvier?

Alf Wesik