Vi läste till exempel en insändare författad av Reeni Karlsson skriven med sitt barnbarn i tankarna. Hon skriver insiktsfullt om korttidsverksamheten i Vimmerby som började planeras för åtta år sedan.
Och som ännu planeras, verkar det som. Hon skriver om sitt barnbarn som har fått sig tilldelad en sovplats alldeles vid diskbänken. Hon skriver om en handikappomsorg som håller på att rasa ihop fullständigt. Hur ska man annars tolka det svar Reeni och hennes dotter fick när de påtalade det olämpliga i att deras barnbarn respektive barn har sin sovplats på korttidsboendet, vid diskbänken; "ni ska vara glada att det inte var hatthyllan".
Ett sådant svar tyder på en uppgivenhet. Ingen kan ju mena allvar med det, men när orden ändå kommer så tyder det på ett synnerligen krokigt tänkande.
Men ni ska veta en sak, fullmäktigeledamöter i Vimmerby, att så himla lätt lurar man inte Reeni Karlsson. I samma stund som dessa läpparnas bekännelser lämnade politikerna bestämde hon sig för att bli ett sorts dåligt samvete för dem.
Varje gång sedan dess, när det varit kommunfullmäktige, med något undantag, har Reeni Karlsson suttit på läktarplats och varit politikernas just dåliga samvete. Hon har inget sagt och inget gjort, hon har bara suttit där och påmint dem. Och de har tittat på henne, politikerna, och tvingats till att tänka efter en smula.
För Reeni Karlssons barnbarn sover fortfarande vid diskbänken och den planerade ombyggnaden av verksamheten bara skjuts och skjuts. På framtiden.
Helt glasklart för alla oss vanliga läsare, helt oläsligt, verkar det, för berörda politiker.
Michael Anckarman är en alldeles vanlig kille i 25-årsåldern, men har diagnosen autistiska drag och bor därför sedan drygt tre år på autismboendet Magistern i Vimmerby.
"Ni politiker? jag är jätteledsen och mår jättedåligt, men det fattar inte ni för att ni är tröga."
Anledningen till att Michael är sådär extra ledsen är att hans person kräver lugn och ro och inga förändringar alls. Och förändringar har det varit omkring honom, trots att han sitter med hörselkåpor på sig så störs han ideligen och han blir jätteledsen.
"Gör så det blir bra för mig igen."
Tyvärr är det nog så att Michael Anckarmans vädjanden får klinga ohörda. För är det något politikerna i den här kommunen är bra på så är det att bestämma sig. Och har de bestämt sig, så har de bestämt sig. Därmed basta. Slutdiskuterat.
Men jag gör det enkelt för mig, jag drar helt enkelt varenda politiker, oavsett politisk hemvist, oavsett kunskap och intressen, över en enda kam. Och just det kan man ju ha synpunkter på.
Mitt skäl för detta är att jag tycker dessa ärenden, som Reeni och Michael så träffande beskriver, är så viktiga att jag inte kan förstå politikernas agerande. Jag kan inte förstå de som prioriterat något annat före Reenis barnbarn och före Michael Anckarman, jag kan inte förstå dem som låter sig nöjas med att det blev så här galet.
Nästa år är det valår. Se nu till att kolla över era prioriteringar. Låt barnens och arbetstagarnas behov styra över budgeten, låt inte budgeten styra dem. Gå in i sammanträdesrummet, vrid om nyckeln från insidan, och lås inte upp förrän det här är löst. Ge er ett bättre samvete och ge samtidigt alla oss andra ett bättre samvete.
Det handlar ju trots allt om levande, alldeles fantasiska varelser. Och de vill ha lugn och ro och en trygg plats i tillvaron.
Alf Wesik