Att komma med sådana utspel när svenska bryggerier tvingats säga upp en fjärdedel av sina anställda sedan EU-inträdet, när ytterligare nedskärningar och hela bryggerinedläggningar hotar, verkar ogenomtänkt.
Säkert är också att forskare har en knepig situation, de tvingas ofta ta någon sorts ståndpunkt "tvärt emot allt sunt förnuft", för att få uppmärksamhet. Om bryggeribranschen har en tuff konkurrenssituation, så kanske det är ännu värre inom forskarvärlden. Där gäller det förmodligen att verkligen utmärka sig för att få nya anslag och nya uppdrag.
Att beskylla just de svenska bryggerierna för att inte vara offensiva är ju inget annat än dumheter. Rent av småkorkat.
Få, eller ingen är väl de branscher, som under de senaste tio åren, det är så länge jag minns och kan jämföra, varit så offensiva, kreativa och kaxiga, som just bryggerierna. Inte minst har Åbro Bryggeri i Vimmerby ofta utmärkt sig med oerhört uppmärksammade kampanjer. Enligt vissa kritiker ibland lite för "offensiva och kreativa", för att riktigt klara de krav som den svenska restriktiviteten ställer.
Jo, det vore väl alldeles underbart om de svenska bryggerierna kunde växa, säg hundrafalt, och ge sig ut på den internationella marknaden för att slåss mot de stora drakarna. Problemet är ju bara att en sådan satsning ska finansieras - och för att bekosta den måste ju först hemmamarknaden fungera och generera intäkter och vinster. Med dagens alkoholskatter är den ekvationen i princip omöjlig. Ekorrhjulet, alltså. I alla fall för icke statsägda företag.
Problemet de svenska bryggerierna har, i jämförelse med tyska och danska tillverkare, är att i stort sett samma produkter, tillverkade med i stort sett samma produktionskostnader, levererade med i stort sett samma fraktkostnader och marknadsförda med i stort sett samma reklambudgetar, ska säljas med fem kronors prisavdrag. Per burk.
För varje halvliters burk stark Original som Åbro säljer ska staten ha en femma i skatt. En femma per burk, alltså. Alltmedan de utländska bryggerierna säljer ospecificerade märken i plattor, på pallar och i containrar, med skattesatser som i bästa fall är en bråkdel av de svenska.
Jo - om verkligheten vore så, kanske det skulle gå att argumentera för en sorts storebrorsattityd, för allas bästa. Men så är det ju inte. Sveriges medlemskap i den europeiska unionen diskvalificerar nämligen svenska särregler när det gäller införselkvoter - och därmed stimuleras hamstringsresor över gränserna. Och därmed blir effekten av höga svenska skatter precis tvärtom - de medför mer drickande, fler misshandelsfall, värre alkoholskador och ännu högre vårdkostnader.
Vi har högre skatter än andra länder och likafullt dricker vi mer öl, vin och sprit, än vi gjort sedan 1800-talet. Per capita.
Att i detta läge beskylla svenska bryggerier för flathet, inkompetens och bristande självförtroende är ju befängt. Men kan verkligen fråga sig om det överhuvudtaget finns en dialog mellan forskarna och konsumenter å ena sidan, och mellan fackförbund och bryggerianställda å den andra.
Jag tycker snarare att det är livsmedelsfacket som ägnar sig åt enögd argumentation, brist på offensiva idéer och undermålig anpassning till en situation som den är idag.
Man behöver inte vara forskare för att inse det.
Alf Wesik