Den regeringskoalition som kändes så ringrostig till en början, ja rent av malplacerad, har tagit sig. Vissa delar av karossen har justerats, lappats och lagats, andra delar har fått ytrosten bortslipad.
Det börjar ändå se ut som ett fullt fungerande ekipage, detta fordon som rullar på tre röda hjul och ett grönt.
Svajiga känslor
Hopplöst osmidiga statsministern har tack vare olika obligatoriska internationella uppdrag och tack vare att han tvingats möta ledare från olika delar av den politiska skalan, från olika delar av världen filat till den statsmannalika looken.
Men nu börjar det knirra och knarra rejält i fogarna. Problemet är att vissa material inte fungerar ihop. Det finns risk för diverse kemiska reaktioner.
Miljöpartisterna märker att maktens sötsura sås, inte var enbart välsmakande, minsann. Medlemmarna flyr och kraven på förändringar intensifieras.
Trots ett tjusigt yttre, lyfter inte opinionen till socialdemokraternas förmån. Det råder en känsla av hej baberibba hos båda våra regeringsbärande partier.
Går inte att kväva
Redan när de fick nyckeln till Rosenbad var det med en löfvtunn majoritet i ryggen. Nu är den demokratiska majoriteten i princip obefintlig.
Att i detta läge som moderaterna ta beslutet att ge den rödgröna röran öppet mål är märkligt. Drygt ett år innan nästa val.
Jag förstår att Anna Kindberg Batra vill ta till ytterst okonventionella metoder för att hejda förtroendekrisen. Men detta lär inte hjälpa henne ett endast dugg.
Det enda hon åstadkommer är att ge landets standup-komiker nya uppslag.
Det finns givetvis en poäng i resonemanget att man ska låta alla partier yttra sig. Särskilt om partiet, samlat så många sympatisörer att det erhållit parlamentarisk representation.
Men kom ihåg, man kan kväva en liten eldslåga med en brandfilt, men kan inte kväva en husbrand med en handduk.
Makten lockar
Jag är i princip emot koalitioner i allmänhet, eftersom de alltid innebär att man gör någon sorts avkall, att man gör eftergifter. Särskilt tydligt märks detta om koalitionerna skär tvärs genom vänster-höger-skalan.
I den yppersta av makten, nämligen regeringen, känns det fel att ständigt tvingas vara osäker på om det ett statsråd står och pläderar för, är hennes och partiets åsikt, eller en eftergift åt alliansen.
I minivarianten av makten, kommunerna, känns det värre än fel. Där vänder partiledarna ut och in på sig själva för att ingå olika allianser. Inga samarbetspartners förutom Sverigedemokraterna ter sig omöjliga att samarbeta med.
Ideologier läggs åt sidan och politikerna skyller antingen A) på att de vill hindra SD för att få makt, eller B) säger att resultatet är viktigare än ideologin.
I själva verket är det fyra härliga år i maktens ljusrosa sken, som lockar.
Var träg1
Just detta skimmer verkar Anna Kinberg Batra också ha spanat in. Hon säger att problemen i Sverige hopar sig, inom exempelvis äldreomsorgen, polisen och sjukvården och att det är viktigare att komma överens i "enskilda frågor", än att komma överens om grundläggande värderingar.
Detta är att bjuda in till samtal, med armbågen.
En sådan politik leder till beslut, som kanske kortsiktigt är bra för landet men det leder inte till utveckling på längre sikt. Tvärtom.
Ock dylika svekfulla och rent demokratifientliga allianser i kommunerna, kommer få oanade följder inom en framtida tidsram.
Den vinner som trägen är, den förlorar som ger upp.
Eller på nymodern sms-svenska, alla youngsters därute; d1 vinnR som träg1 R, d1 förlorar som Gr upp.
När ideologierna tas som gisslan, måste någon betala lösensumma. Det blir allt invånarna det, som får stå för den notan.